Författare: Einar

2024-11-17

Lämnade Blenheim och åkte norrut mot Kaiteriteri.

Stannade till utanför stan, för att få ett kort på vinrader i uppehållsväder.

Kommer tyvärr inte ihåg vad orten hette där vi såg en märklig sten ute i vattnet. Associerade till fantomens dödskallegrotta. (Fick använda max zoom på kameran, och det blev tyvärr lite dålig skärpa.)

närheten av Mapua stannade vi till och tog ett kort över Ruby Bay. Som man ser på bilden var det riktigt fint väder. Inte med på bild, eftersom det blev motsol, men det stod flera personer på stranden med fiskespön.

Efter att ha checkat in och ställt upp bilen på campingen vid Kaiteriteri Recreation Reserve gjorde vi lunch.

Vi hade en utflykt, med startpunkt Stephens Bay, inbokad följande dag och ville ta reda på hur lång tid det tog att gå från campingen. Bestämde oss för att provgå vägen dit, och märkte snabbt att det mest var uppför eller nedför. Vi hade jackor på oss då vi startade promenaden, men dom åkte av ganska snabbt.

Var ganska varma då vi kom fram till Stephens Bay, märkligt nog kom vi dit samtidigt som 2 utflyktsbåtar anlände till viken. Pratade lite med en dam och en herre som såg ut som om de väntade på båtarna. Visade sig att damen jobbade på Abel Tasman Charters som arrangerade båtturerna, och att det var dom båtarna vi skulle åka med följande dag. Hon höll med om att det var ganska svettigt att gå från campingen i Kaiteriteri och erbjöd sig att kontakta en man som brukar skjutsa turister. Blev överenskommet att vi skulle hämtas vid campingen i god tid.

Kändes betydligt bättre då vi gick tillbaka mot Kaiteriteri. Stannade på en av höjderna och tog ett kort. Campingen där vi hade husbilen ligger i närheten av sandstranden längst bort i bilden.

Tog ett kort ner mot stigen också, då Bettan gått en liten bit.

Sista biten gick det att gina lite, förbi ett ställe där det var rasrisk. Man såg på alla skoavtryck i sanden att folk undvek att gå för nära. Promenaden tog trots genvägen 45 minuter, så vi var glada över att få skjuts nästa morgon.
Blev grillat till middag, som vi åt ute i solen. Efter maten spelade vi lite Skip-Bo.

Dagens resa med husbil blev cirka 18 mil.

2024-11-16

Vaknade till ljudet av regn på taket till husbilen. Vi skulle på vinprovning och båtutflykt, så vi hoppades att regnet skulle ge med sig. Gick mot mötesplatsen i ösregn, och var glada över att vi köpt varsitt paraply.
Blev hämtade 09:30, av John som kom i en minibuss, och sen åkte vi runt för att hämta upp de andra som skulle med. Tyvärr fortsatte regnet.

Första stoppet blev hos Hunter´s Wines där vi först fick smaka på ett mousserande vin. Vi tyckte att det var en frisk, men behaglig smak på bubblet, så vi köpte en flaska. Sen fick vi smaka på viner gjorda på Pinot Gris samt Chardonnay, men gjorde inga fler inköp.
Höll med en dam från Australien om att det var lite väl tidigt att ha vinprovning klockan 10 på förmidagen. Noterade också att man fick prova alla vinerna i samma glas, vilket kändes ovant för oss.

Det var stora glasfönster in till lokalen där man lagrade vinerna innan de tappades upp.

Åkte vidare till nästa vinproducent, Nautilus Estate. Växte druvor utanför deras lokal. Precis som på förra stället blev vi varmt mottagna och fick sätta oss till bords.

Provningen hade samma upplägg som på föregående vingård, samma glas användes till alla vinerna. Fick prova några vita viner, och köpte en flaska gjord på den spanska druvan Albariño (ny bekantskap för oss).
Då vi gick ut blev alla glada, eftersom det slutat regna.
Blev skjutsade till en restaurang i Rapaura där vi blev serverade lite småplock till lunch.

Stannade till vid Makana Confections, där man kunde se tillverkning av bl.a. chockladpraliner.

Fanns förstås en butik med massor av olika chokladbaserade produkter. Man kunde förstås få smakprov på veckans vara.

Då vi hoppade in i minibussen för att åka till hamnen i Picton såg vi att solen faktiskt tittade fram lite grann. Hoppade ombord på en katamaran och åkte ut i Marlborough Sounds, som är ett samlingsnamn för en hel skärgård med öar. Kände igen fartyget som låg vid kajen framför oss.

Blåste lite men det var uppehållsväder och vi satte oss framme i fören på båten. Satt en högtalare ute på däck så vi missade ingen information om var vi var och vart vi var på väg.

Hade blåst en del och då det var dags för lite mat ankrade vi i en vik som låg i lä, vilket var skönt.

Blev nylagade färska musslor med lite bröd och såser till. Ingen av oss gillar egentligen musslor, men det var faktiskt riktigt gott. Blev också bjudna på grillad lax, som smakade ännu bättre.

Vi pratade en hel del med ett ungt par som bodde i närheten av Sydney. Fick höra mycket om livet i Australien, klimat och resmål.

Klippan på bilden ovan kallas för Postmans Rock, och ligger i Queen Charlottes Sound. Förr i världen då posten delades ut från en roddbåt lades post till de som bodde på ön ovanpå stenen. De fick sen ro till den lilla klippan och hämta posten.
Man ser också några vissna tallar uppe på ön. Tallar är en invasiv art som man aktivt bekämpar genom att man borrar hål i dem och sprutar in gift.

Efter en härlig eftermiddag till sjöss blev vi avsläppta vid campingen. Visade sig att om vi haft kontaktuppgifter till Marlborough Tour Company hade vi kunnat ordna så att vi även blev hämtade vid campingen.
Vi var i alla fall jättenöjda med dagens utflykt.

Kontaktade Sandra och Stefan via Facetime, på kvällen, för att höra vilken väg de tänkte ta söderut. Som vi förstod det var SH6 fortfarande avstängd vid Haast, på grund av ras, och det finns ingen väg förbi. Betydde att ursprungliga vägvalet inte alls fungerade och man måste åka en helt annan väg vid Kumara Junction, nämligen via Arthurs Pass. De hade redan planerat en ny rutt utifrån de nya förutsättningarna, och vi sa att vi skulle hålla kontakt på kvällarna tills vi träffades i Queenstown.

2024-11-15

Hade regnat och blåst rejält hela natten så vi var oroliga för att det skulle gunga en hel del på färden till SydÖn. För att slippa stiga upp alltför tidigt hade vi bestämt oss för att äta frukost medan vi satt i färjekön.
Tur att vi hade väldigt god tid på oss när vi lämnade ställplatsen, för vi lyckades åka fel. Var dock inget problem, för vi var ändå framme vid färjeterminalen i god tid.

Båten vi skulle åka med låg vid kajen.

Var inte bara vi som skulle åka med husbil till SydÖn. Vi står först i kön mitt för övergångsstället. Hann med att äta frukost i lugn och ro medan vi väntade på att få köra ombord. Konstaterade att det blåste rejält, så vi trodde att det skulle gunga en del.

Väl ombord hittade vi platser nära varandra. För att Wilma inte skulle ha alltför långtråkigt fick hon ett lego som vi köpt på Singapores flygplats för våra sista Singaporedollar.
Båten gungade inte så mycket som vi befarat.

Gick ut på däck och tittade då vi kom till ön Arapoa, som är näst största ön i Marlboro Sounds.

Åkte förbi något som vi trodde var en fiskodling.

Då vi närmade oss Picton fick vi sätta oss i bilarna. Stod besättningsmän och spolade alla bilar som stod ute på däck, antog att det stänkt saltvatten på dem. Man drog fram en landgång precis framför vår bil och sen började alla gående passagerare ta sig av den vägen.

Vi stannade en liten bit från färjan och stekte korv till lunch. Satt i gräset och pratade en stund innan vi åkte åt olika håll. Vi hade ju bokat in några utflykter, den första i Blenheim, och de andra tänkte först åka lite norrut och sen ta sig ner mot Queenstown. Skulle alltså ta ett tag innan vi sågs igen.

Var lätt att hitta till Blenheim Bridges Holiday Park, där vi bokat plats för 2 nätter. Blev anvisade en plats och ställde upp husbilen.
Såg att det var flera robusta husvagnar på campingen. Fick höra att det var campingträff för ägare av en ”Hilltop Caravan”.

Det var robusta vagnar, som hade nederdelen klädd med aluminiumdurkplåt. Vagnen på bilden ovan väger 3,5 ton, och behöver alltså en rejäl dragbil.

Vi tog en promenad bort till det ställe där vi skulle hämtas upp nästa dag, så att vi visste hur lång tid det tog. Såg att stan var omgiven av berg/kullar. Handlade lite på vägen, köpte bland annat varsitt hopfällbart paraply. Sen hände inget speciellt.

Dagens resa var på cirka 13 mil, inklusive färjeturen.

2024-11-14

Duggregnade på morgonen så frukosten åt vi inne i husbilen. Tömde och fyllde tankarna innan vi åkte vidare mot Wellington.

Då det var dags för lunch svängde vi in på en rastplats i närheten av Otaki. Gjorde klassisk påvägmat: stekt korv med potatismos.

Ganska nära rastplatsen fanns denna kala kulle, kanske ett extremt kalhygge?

Vi hade tänkt se var man spelade in scenerna vid ”River Anduin” och ”Rohan River” i Sagan om Ringen filmerna. Därför åkte vi till Upper Hutt. Hade också tänkt gå till en utsiktspunkt. Tyvärr möttes man av denna skylt efter att ha gått upp för en nygjord trappa.

På andra sidan gatan, där ”Cannon Point Walkway” skulle starta fanns ovanstående skylt.

Fick nöja oss med att ta kort ner mot husbilen, ungefär i mitten av bilden. Nöjde oss sen med att åka en bit utefter Hutt River innan vi fortsatte söderut.
Efter knappt 1 timme var vi framme vid Capital Lodge Motor Inn, där vi bokat plats. Tog en promenad då vi kom fram, och slöade sen lite i husbilen. Då det var dags för middag började det störtregna, så middagen åt vi inne i husbilen. Vi hade regnkläder med oss men inga paraplyer, så vi sa till varandra att vi måste komma ihåg att köpa paraplyer nästa gång vi handlade.

Framåt sena kvällen kom Sandra och Stefan i sin husbil. Satt ett tag hos dem och pratade om fortsättningen på resan. Vi skulle åka till SydÖn följande dag och hade ju olika vägval framför oss.
Var lite oroade över att det regnat så kraftigt att delar av vägen som vi planerat att åka senare var avstängd på grund av ra

Dagens husbilsresa var på drygt 23 mil.

2024-11-13

Lämnade Hobbiton och åkte söderut.

Stannade till vid en rastplats, inte så långt från Matamata, och tog kort.

Precis som på många andra ställen fanns det en sån här skylt.

Då vi var i närheten av Mangakino såg vi en modern cowboy som föste kor sittande på en motorcykel. Man ser bara överkroppen på hen, i mitten längst till höger.

Åkte mot Tongarino National Park, och efter ett tag såg vi lite snöklädda berg.

Svängde av mot Whakapapa och fick syn på Mount Ngauruhoe, som är en aktiv vulkan, som tekniskt sett ingår i Tongarinos vulkankäglor. Vi hade hört att då man skapade Mount Doom i Sagan om Ringen filmerna användes Mount Ngauruhoe tillsammans med Mount Ruapehu och datorgenererade sekvenser.

Vi hade läst på nätet att kabinbanan, Sky Waka, verkade vara i skarven mellan vinter- och sommar-säsong och därför var stängd. Åkte ändå upp dit för att titta på Mount Ruapehu. (Kabinbanan var mycket riktigt stängd.) Vände bilen och åkte tillbaka neråt. Stannade på en av parkeringarna och tog ett kort mot Mount Ruapehu.

Åkte bara några kilometer från Whakapapa där vi stannade till för att gå en kort promenad till Tawhai Falls. Vattenfallet, även kallat Gollums Pool, är känt från Sagan om Ringen filmerna för att det var där Gollum fångades av Frodo och Faramir.

Bestämde oss för att komma en bra bit den här dagen, och gjorde bara några korta stopp för att sträcka på benen. Vid Ohakune var det ännu ett vackert landskap.

Då vi började närma oss Whanganui var det fortfarande ett dramatiskt landskap runt oss.
När vi kom in i samhället Whanganui åkte vi mot adressen till Bignell Street Motel, men då vi kom fram hittade vi ingen ställplats/camping. La istället in adressen till Caroline’s Out Back Camping Ground i bilens GPS. Tyvärr lyckades vi inte hitta den heller på angiven adress. Vid det laget var vi lite trötta både på apparna ”Campermate” och ”Rankers Camping” samt bilens GPS. Försökte då med Whanganui River Top 10 Holiday Park, och den hittade vi på. Receptionen var stängd då vi kom fram, men det kom personal dit efter några minuter.

Var ganska hungriga då vi kommit på plats. Som tur var hade vi ju varsin halv pizza från Hobbiton, som vi värmde i mikron.

Einar kände sig lite uttittad av ett träd som såg lustigt ut.

Dagens resa med husbil var på cirka 37 mil.

2024-11-13

Tidig morgon eftersom vi hade en rundtur på Hobbiton inbokad. Var bara 2 kilometer att köra till parkeringen utanför entrén. Vi hade ju besökt Hobbiton för 15 år sedan och var lite tveksamma till ett nytt besök, men eftersom de andra bokat en rundtur hade vi också gjort så.

Redan då vi kom till entrén insåg vi att det hänt rätt mycket på 15 år. Vi fick visa upp våra vouchers och fick då en avgångstid. Bettan står i vår kö, som hade avgångstid 08:40.

Bussen på bilden var den vi skulle åka med. Avgick en buss var 10:e minut från entrén. Då vi var på plats för 15 år sedan var det en liten minibuss och någon enstaka avgång per dag. Under dagens korta busstur fick man se en film om hur Hobbiton skapats och vuxit. Berättare var Peter Jackson, som skapat Sagan om Ringen filmerna, samt Ian Alexander (familjen Alexander äger den 500 ha stora farmen som Hobbiton ligger på).

Vi fick höra att man rivit de gamla fasaderna, som inte var gjorda för att hålla, och byggt upp allt på nytt. Vi blev ändå överraskade då vi såg vilken enorm skillnad det var jämfört med för 15 år sedan. För 15 år sedan fanns hobbithålorna, men de bestod enbart av vitmålade brädor och det var massor av får överallt som gick runt och betade.
Precis som förut är det flera hålor/hus på kullen, med Bilbos hus högst upp på kullen.

En av alla väl underhållna hobbithålor på bilden ovan.

Precis som för 15 år sedan kunde man öppna en del dörrar och posera för ett foto, men där slutade likheten.

På bilden ovan ser man Bilbos hus, Bag End. Som exempel på Peter Jacksons noggrannhet med detaljer berättade vår guide om den stora eken på taket. Stommen är tillverkad av glasfiber och alla löven är gjorda av siden och har importerats från Taiwan. Varje löv har monterats för hand av studenter och så fort något löv bleknat i solen ser man till att det målas eller ersätts.

På bilden ovan ser man Sam Gamgi´s hus (Sam var Frodos följeslagare i Sagan om ringen trilogin).

En annan nyhet var att man numera kan gå in i en möblerad hobbithåla. Einar poserar vid en av 2 möblerade hålor.

Gick förstås också att se ut genom fönstren.

Bettan provar Bilbo´s skrivarhörna.

Fanns flera rum att gå in i, och förstås ett välfyllt skafferi. Då man skulle lämna hobbithålan fick man gå ut en annan väg, och sen gå mot värdshuset ”the Green Dragon”.

Var imponerade över att man fått till logistiken så att det aldrig blev trångt, trots att det avgick en buss var 10:e minut från entrén. Syns på bilden ovan att det var en del turister.

På bilden ovan ser man värdshuset ”Green Dragon”, till vänster om mitten.

Utanför värdshuset var det förberett för marknad.

I närheten av värdshuset kunde man låtsas komma med en fullastad hästkärra.

Mitt emot värdshuset finns det en liten kvarn

Rundturen avslutades med att man fick beställa något att dricka.

Vi skulle återsamlas utanför värdshuset. Där såg vi ännu en detalj som förstärkte illusionen, där låg ett antal märkta öltunnor.
Sen var det bara att gå till bussen för transport till entrén.
Vi stannade ett tag i souvenirbutiken innan vi gick till restaurangen och beställde pizza. Var rejäla pizzor, så vi fick be om en ”doggy bag”.
Konstaterade att vi haft tur som fått en tidig rundtur, eftersom det var enorma mängder med bilar på parkeringen och massor av turister överallt. Är också så att det blir det bättre foton tidigt på morgonen, innan soldiset kommer.

Konstaterade att det absolut är värt att besöka Hobbiton, om man ändå är i närheten. Problemet är dock att det är extremt fullbokat långt i förväg. Då vi var där 2009 var det 17 anställda och runt 13.000 besökare per år, nu var man cirka 300 anställda och man räknade med närmare 3.000 besökare varje dag och i snitt 60 turer dagligen under sommaren.

Vi skildes åt igen eftersom Sandra, Stefan och Wilma skulle åka till Waitomo Caves för att se lysmaskar (vi var där förra gången vi besökte Nya Zeeland).

2024-11-12

Efter frukost ute i solen lämnade vi campingen. Sandra och Stefan bestämde sig för att åka norrut. Vi var däremot inställda på att se heta källor den här dagen. Åkte bara till Kuirau Park som ligger precis intill campingen, där kan man bl.a. få ett gratis fotbad i en varm källa.

Var inga problem att hitta parkering alldeles intill. Gick först bort till ett ställe där det ångade för fullt, men enligt varningsskylten var det absolut livsfarligt att vara i det vattnet. Förutom att vara skållhett luktade det dessutom kraftigt av svavel, så vi gick mot fotbadet istället.

Satt en hel del människor med fötter och vader i vattnet, så Bettan stoppade ner benen. Hon sa direkt med hög röst att Einar skulle skynda sig att ta kort, för att det var för varmt. Fast de som satt där inte förstod svenska började de fnissa för det var tydligt vad Bettan menade. Läste sen på nätet att vattnet brukar vara 40 grader varmt.

Efter fotbadet åkte vi några mil söderut till Wai-O-Tapu Thermal Wonderland.

Man ser på långt håll att det är mycket termisk aktivitet i området, och då man kommer närmare känns det även på lukten.

Förutom att lukta svavel ångade och bubblade det överallt, så vi tyckte det var konstigt att se skog och grönt gräs bara några hundra meter bort.

Gick mot det som kallas för champagnepolen. Vid ena ”strandkanten” var det alldeles gult, från svavel som fällts ut tror vi.

Champagnepolen är den största heta källan på Nya Zeeland och har en diameter på 65 meter och djupet är 62 meter. Vi såg det inte så tydligt, men namnet kommer från koldioxid som frigörs likt champagnebubblor lite överallt. Yttemperaturen ligger på cirka 74 grader. Det finns massor av olika mineraler i vattnet som: guld, silver, kvicksilver, svavel, arsenik, tallium och antimon. Den rödbruna färgen vid kanten kommer från järnoxid (rost).

Vi såg att det finns svavel som frigörs lite överallt.

Var lera som bubblade för fullt nere i kratern på bilden. Läste på en skylt att ljudet från detta samplats in och sen använts i scener från Mordor i Sagan om Ringen trilogin.

Gick förbi en stor grönaktig pöl. Färgen kommer tydligen från mikroorganismer (bakterier och arkéer) som livnär sig på det som fälls ut ur jorden.

Pölen bakom oss är fylld med överskottsvatten från champagnepolen. Den fantastiska färgen beror på att soljuset bryts i en hög koncentration av mineraler, som sen sedimenteras. Vi hade tur, eftersom färgen blir ljusare under soliga dagar. Ph värdet i pölen ligger på 2, extremt surt, och temperaturen håller sig på cirka 14 grader.

Det var riktigt varmt ute och då vi lämnat själva termiska området var det absolut dags för glass.

Vi kände att vi fått nog av heta källor och åkte norrut.
Planen var att ta oss till ”Brocks place”, som vi hittat i campingapparna. Vi använde ”Rankers Camping” och ”Camper Mate”, eftersom det gick att ladda ner ”offline”kartor till dem (betyder att de gick att använda även utan internet).

Blev varmt mottagna av Mick, som bodde i en husvagn intill. Han hjälpte oss att hitta en fin plats bredvid Sandra och Stefan. Tog ett kort på vyn som vi såg från husbilarna.

Sen satte vi oss vid ett stort bord som stod i närheten. Sandra och Wilma spelade ett parti sänka skepp. Einar fick vara med i Wilmas lag. Efter några timmar var det dags att göra middag på gasolgrillarna. Satt sen tillsammans vid det stora bordet och åt. Blev en tidig kväll, eftersom vi skulle upp tidigt följande dag.

Dagens husbilsresande var på cirka 13 mil.

2024-11-11

Regnade till och från under natten och det var en mulen morgon. Regnet hängde i luften, så det blev frukost inne i husbilen. Åkte och handlade på en Woolworths butik i närheten innan vi åkte mot Rotorua.

Vi visste att de andra var vid Whakarewarewa forest, så vi åkte också dit. Skogen började precis intill parkeringen. Var massor av redwood träd i imponerande storlekar runt omkring oss.

Man kunde göra en ”treewalk” uppe i luften. De andra hade testat och var lite tveksamma till om det var prisvärt. Vi bestämde oss ändå för att gå runt, ville inte ångra oss sen. Var ändå imponerade över att man hade lagt ner så mycket jobb på att göra en ”stig” uppe i luften.
Det fanns informationsskyltar om träden utefter promenaden.
Fick bl.a. lära oss att Nya Zeeland redwood är mjukare och mer snabbväxande än Californian redwood som växer långsammare och har ett hårdare trä.

Den som vågade kunde välja att gå en bit av vägen ännu högre upp, vilket vi förstås gjorde. Den nedre ”stigen” på bilden ovan.

Man hade inlett ett samarbete med designern David Trubridge för att kunna skapa stämningsfulla kvällsvandringar i skogen. Var flera installationer utefter vägen, som kunde ljussättas.

Vid slutet av trädvandringen fanns en del från ett jättestort amerikanskt sequoia träd som fälldes med dynamit 1952. Trädet var över 2000 år gammalt och hade en diameter på 3,5 meter då det togs ner. De gula små skyltarna markerar berömda händelser som inträffat vid olika årsringar. Innersta skylten markerar Kristi födelse, och då var trädet redan ett antal år gammalt!

Efter trädvandringen åkte vi till Tasman Holiday Park i Rotorua. Vi hade bokat och betalt för två övernattningar där.
Blev bjudna på varsitt glas bubbel av Sandra och Stefan. Pratade lite om hur vi haft det. Konstaterade att vädret kan skilja mycket mellan platser som ligger ganska nära varandra. Då vi besökt Hunua Falls i ösregn hade Sandra, Stefan och Wilma varit på stranden i Coromandel och haft strålande solsken.

Hade en bokad maorisk kulturafton i Te Pa Tu, så vi gick mot uppsamlingsplatsen någon kilometer från campingen. Vi hade tidigare frågat i campingens reception om det gick bra att promenera dit. Då vi berättade varför vi ville gå dit sa hon att det var det absolut bästa arrangemanget i Rotorua.
Det var 2 bussar som väntade på alla turisterna. Vår Chaufför underhöll oss med berättelser/legender ur den maoriska kulturen och försökte lära oss några maoriska uttryck. Var bara Kia Ora (hälsningsfras) och Ka Kite (kan betyda vi ses) som fastnade. Vi i bussen fick välja en man som skulle representera oss. Stefan valdes enhälligt till vår representant.

Då vi kom till den maoriska byn togs vi emot av krigare som gjorde krigiska grimaser och hotfulla åtbörder med sina spjut, kallas ”haka”. Deras ledare la sen fram ett ormbunksblad på marken som vår ledare, Stefan, skulle ta upp med höger hand. Det var då ett tecken på att vi kom med fredliga avsikter.

Blev inbjudna till byn där vi först fick se hur man spelade ett gammalt maoriskt spel, Ki-o-Rahi. Gick ut på att man flyttade runt stenar tills en av spelarna inte kunde fullfölja sitt drag. Sen fick några av oss bilda lag och testa att spela mot varandra. Blev mycket tips och hjälp från maorierna till spelarna.

Sen blev vi indelade i grupper, och fick gå runt till olika stationer. Vi fick lära oss mer om den maoriska kulturen vid varje station. Vid varje station fick vi också smaka på olika smårätter.
På bilden ovan försökte herrarna i vår grupp lära sig delar av en ”haka”, med blandat resultat.

Vid nästa station visade maorikvinnorna hur man använde bollar i ett snöre under dans. Såg inte så komplicerat ut, men då damerna i vår grupp provade såg man att det inte var så enkelt.

Då vi gått igenom alla stationerna fick vi samlas i en lokal, med en upphöjd scen. Sen blev det en sång- och dans-föreställning. Vi blev imponerade av att alla var så samspelta och förstod att det låg en hel del träning bakom.

Som avslutning gjorde man en dans där man kastade pinnar till varandra. På slutet var det en kille som fick alla pinnar kastade till sig, en del slängdes över hela lokalen. Vi blev imponerade av att ingen pinne ramlade ner på golvet. Fick sen höra att det blev dålig stämning bland dansarna om någon pinne ramlade ner på golvet.

Sen fick vi gå ut och se hur man tillredde en måltid. Först lindades maten in i stora blad. Sen la man fuktiga jutesäckar över bladen, därefter gjorde man ett långkok genom att låta maten omges av heta stenar under många timmar. Grönsakerna på bilden ingick sen i måltiden som vi sen serverades.

Som man ser på bilden ovan var det samma princip för tillagningen av köttet och fisken, som också ingick i vår måltid.

Då det var dags för middag fick vi gå till en festlokal. Maten som vi blev serverade var absolut värd att vänta på. Man gick runt och tog upp beställningar på måltidsdryck. Då maten stod på bordet gick ungdomarna runt och svarade på frågor om maorikulturen, dessutom frågade man om vilket land alla kom från.
Under middagen satt några av maorierna i ett hörn och spelade svagt på piano och gitarr. Då det var dags för dessert fick vi reda på vad de hållit på med. De hade letat reda på någon sång från varje land och gett den en text på maori. Blev mycket skratt och applåder.

Vi var jättenöjda med aftonen då vi blev skjutsade tillbaka till samlingsplatsen.

Då vi gick förbi ett skyltfönster, på vägen till husbilarna, blev vi påminda om att det inte var så långt kvar till jul. Kändes lite konstigt, eftersom det var så varmt och grönt ute.

Dagens resa i husbil blev på totalt 12 mil.

2024-11-10

Småduggade på morgonen så vi åt frukosten inne i husbilen, fast det var varmt och skönt ute. Tittade lite på kartan för att hitta ett bra slutmål för dagens resa.

Gjorde ett stopp i det lilla samhället Ruawa, som verkade helt öde. Vi såg inga människor och inga bilar, men en liten livsmedelsaffär hade söndagsöppet. Köpte bara middagsmat och ägg. De flesta små samhällen som vi passerade såg likadana ut, med en lång rak huvudgata kantad med låga byggnader.
Då vi åkte vidare och passerade kyrkan såg vi var alla människor höll till.

Tog kort på ett typiskt småstadshus som fanns utefter huvudgatan.

Stannade i närheten av Dargaville och knäppte kort på en spetsig liten topp.

Då det var dags för lunch stannade vi på en rastplats intill Dome forest. Einar såg att man skulle kunna gå upp till ”Top of the Dome” och gick igenom en skotvätt och följde sen en stig som bara gick uppåt. Pratade lite med en kvinna som kom uppifrån och frågade om det var en enkel vandring. Missförstod hennes svar och insåg inte då att det var ganska långt att gå. Hade också missat att läsa på en skylt att det skulle ta 40 minuter enbart upp till toppen.

Såg flera fällor av den typ som syns till vänster på stigen. Hade hört att det mest hatade djuret på Nya Zeeland är opussum, och misstänkte att fällan var till för dem. Ur en av lådorna stack det ut en svans, men tittade inte närmare.

Var till slut uppe vid en utsiktsplattform. Tog kort på en regnig vy och gick sen neråt. Var tillbaka vid husbilen efter drygt 50 minuter, så ganska raskt promenerat i alla fall.
Efter lunch åkte vi vidare söderut i ösregn. Då vi närmade oss Auckland bestämde vi att skippa Mount Eden, eftersom det ösregnade. Åkte istället mot Hunua Falls, som ligger utefter vägen.

Tyvärr ösregnade det då vi kom fram till Hunua Falls, men vi gick ändå bort och tittade. Var flera unga män som badade nära fallet.

Man kunde inte ta några genvägar, eftersom det var väldigt tät vegetation intill stigarna.

Fortsatte till Hamilton City Holiday Park, som blev sista stoppet för dagen. Hade tänkt grilla hamburgare till middag, men regnet hängde i luften så vi använde campingens kök. Satt inne i husbilen och åt middag, efter ett tag tittade solen fram.

Dagens resa i husbil blev ganska lång, totalt cirka 36 mil.