Författare: Einar

2024-11-27

Kom en regnskur på morgonen och det blev frukost inne i husbilen.
Vi hade ringt journumret om spisen, eftersom bägge plattorna nu hade samma fel. Fick då en tid hos Mararoa Motors som ligger bara några kvarter bort från campingen. Kom en expert på gasspisar till verkstan, tyvärr kunde han bara konstatera att spisen inte fungerade som den skulle och förmodligen behövde bytas ut. Vi kunde fortfarande använda spisen, men måste manuellt inaktivera tändsäkringen genom att hela tiden hålla ner vredet för önskad platta.

Åkte mot Dunedin på väg 94. Såg att det växte massor av annorlunda buskar en bit från vägen. Vi svängde av dit och det var en ”Wilderness Sientific Reserve” och det var massor av myrtallar som växte där. Stod skyltar som bad att man höll sig på stigarna som fanns, för att hjälpa till att bevara buskmarkerna. Byggnationer, odling m.m. har gjort att stora buskmarker blivit sällsynta.
De låga molnen i fjärran gjorde att det nästan såg ut som om det brann, men så var det förstås inte.

Var verkligen ett annorlunda landskap, jämfört med vad vi sett tidigare.

Åkte vidare och efter ett tag var det ett mera bekant landskap med böljande kullar.

Åkte förbi en inhägnad där massor av betande får packat ihop sig i samma hörn.

Stannade i närheten av Balclutha och gjorde lunch. Passade på att ta ett kort vid rastplatsen.

Det mest spännande som hände på den här etappen var att vi kom ikapp ett långt tåg. Lite lustigt att det står ”PASSING LANE 400 m AHEAD” på skylten och vi körde förbi loket när vi var på omkörningssträckan.

Kom fram till Dunedin Holiday Park and Motels. Vi ställde upp husbilen och gick sen ner till stranden. Blåste en hel del och det var höga vågor som rullade in.

Då vi var ner på stranden i Dunedin för 15 år sedan lyckades Einar dränka sina skor då han stod i vattnet. Den här gången stod skorna kvar på stranden, men det kom plötsligt en väldigt stor våg som såg till att shortsen blev blöta. Det var sån kraft i vågen att Einar höll på att ramla omkull.

Då vi gick upp från stranden såg vi 2 sjölejon som låg i sanden. Trodde först att de inte levde längre, men de sov faktiskt. Var ganska långt ner till vattnet, så vi misstänkte att det tagit ett bra tag för dem att ta sig dit.

Då det var dags att göra mat gick vi bort och använde campingens stekbord. Satt sen ute och åt middagen.
Efter maten blev det några partier Skip-Bo inne hos Sandra och Stefan innan vi gick in till oss.

Dagens husbilsresa var på cirka 29 mil.

2024-11-26

Ännu en solig morgon. Åt frukost inne i husbilen, och drack kaffe ute i solen. Vi hade en bokad dagsutflykt till Doubtful Sound och packade ryggsäckarna och gav oss iväg.

Var en liten bit att gå till mötesplatsen där vi skulle bli upphämtade. Som man ser på bilden var himlen helt blå utan ett enda moln. Vi var ändå beredda på att det skulle kunna vara sämre väder i Doubtful Sound, vi hade läst att årsnederbörden där kan vara upp til 6.000 mm (6 meter).

Vi fick åka buss i cirka 2 mil till hamnen i Manapouri. Fick vänta ett tag och sen gick vi ombord på en större båt som tog oss ut på Lake Manapouri. Som man ser på bilden, tagen mot Fiordland National Park, var det fortfarande mest blå himmel.

Fortfarande skapligt väder då vi började närma oss målet. Kortet taget åt sidan, och inte i färdriktningen.

Tog kort på en avspänd skeppare, inne i styrhytten. Man ser genom fönstren att det var slut med blå himmel och sol.

När vi närmade oss West Arm såg vi kraftledningarna som går från det underjordiska vattenkraftverket, Manapouri Hydro Station, till bl.a. aluminiumsmältverket som ligger i närheten av Bluff (19 mil från kraftverket).

Fick åka buss från West Arm Visitor Centre mot hamnen i Doubtful Sound. Stannade vid en utsiktspunkt där man kan se Doubtful Sound. Busschauffören berättade att vägen vi åkte på visserligen var lite krokig, men att den var byggd för belastningar på flera 100 ton. Berodde på att man byggt vägen för att kunna frakta de stora turbinerna till kraftverket, från hamnen i Doubtful Sound.

Bussen gjorde ett kort stopp så att vi kunde se Stella Falls.

Fick höra att regissören till Sagan om Ringen filmerna, Peter Jackson, också åkt till Doubtful Sound. Han hade fått idéen till de vandrande träden i Fangorn skogen då han sett de ganska glesa träden som finns här och var utefter vägen. Ett av dem i mitten av bilden.

Efter cirka 2 mils bussresa på den ganska slingriga vägen ner till Doubtful Sound fick vi gå ombord på båten som skulle ta oss ut i fjorden. Regnade inte ute, men det var rejält disigt med låga moln som täckte topparna.

Efter ett tag såg vi delfiner som simmade runt i en vik. Såg att flera av dem gjorde små hopp i vattnet, men det var svårt att ta kort för att man var tvungen att zooma för att få med delfinerna. Fick nöja oss med att få med ryggfenorna på bild.

Såg några sälar som låg och slöade på en liten klippö.

Efter ytterligare några minuters gungande åktur fick vi se några pingviner som höll till bland klipporna. Sen vände båten.

Då vi kom till lite lugnare vatten frågade vi en ung man om han kunde ta ett kort på oss, då vi stod på övre däck. Han var noga med att bara vi skulle vara med på kortet och bad vänligt alla som stod i närheten att flytta sig ut ur bild.

Såg några kanotister som var på långtur i fjorden. Var säkert en upplevelse, men vi kände ingen längtan efter att byta med dem.
Efter en liten stund körde skepparen in båten i en liten vik och stängde av motorerna. Var en mäktig känsla att stå på övre däck med den dramatiska naturen runt sig och bara höra fågelsång.

Tog ett kort bakåt då vi var på väg tillbaka mot hamnen. Det disiga vädret gjorde att bilderna inte blev så färggranna.

När vi var nära hamnen var det en lite annan grönska, och det var också så att det var aningen ljusare ute.

Hamnen skymtar lite till höger om mitten i bilden. Man ser också att det fortfarande var disigt och låga moln.

Tog ett kort genom bakrutan då vi satt på bussen på väg tillbaka mot Lake Manapouri, och det verkade nästan som om det var på väg att bli riktigt dimmigt i fjorden.

Då vi satt på båten mot Manapouri såg vi lite blå himmel. När vi kom tillbaka till campingen var det ganska skapligt väder, så vi satt ute och pratade om dagens utflykt. Var överens om att vädret kunde varit bättre, men att vi absolut kunnat njuta av det dramatiska sceneriet i Doubtful Sound.
Innan vi gick in i husbilen satte Einar fast det punkterade hjulet i hållaren under bilen.

2024-11-25

Klarblå himmel och ganska varmt ute, så det blev frukost utomhus. Pratade lite med husvagnsgrannarna, som bodde i närheten av Queenstown. De skulle också åka till Te Anau, men inte till samma camping som oss.

Tog ett kort till på vår uppställning då husvagnen precis åkt. Strax efter kom en dam åkande i personbil. Pratade lite med henne, visade sig att hon såg till att det fanns papper på toa, att gräsmattorna var klippta o.s.v. Hon berättade att det arbetats för fullt med att göra i ordning platsen, sen kom Covid-19 pandemin. Eftersom Nya Zeeland stängdes försvann turistintäkterna och då blev det tvärstopp för verksamheten.

Frågade damen om det gick bra att ta kort med drönaren, och fick ok på det. Fick också reda på att det finns ädelfisk i det lilla vattendraget som syns till vänster i bilden ovan. Brukar tydligen komma en hel del fiskare, som övernattar.

Vi gav oss iväg och i närheten av Lowther kom vi till ett vägarbete. Strax efter att vi passerat vägarbetet började bilen kännas ostadig, trodde först att det var den starka vinden. Tyvärr var det inte så, vi hade fått punktering och hittade till slut ett ställe där vi kunde stanna (men då var däcket riktigt trasigt). Vi ringde journumret och blev lovade hjälp inom 1 timme, efter att ha kontrollerat att vi hade ett reservhjul i en hållare under husbilen.

Försökte njuta av vyerna på bilden ovan medan vi väntade.

Efter ett tag kom en man, Lance, och hjälpte oss att byta till reservhjulet. Han berättade att det var dagens 3:e punktering han hjälpte till att fixa.

Lance trodde att han eventuellt hade ett däck med rätt dimension i sin verkstad, så vi åkte efter honom till Mossburn. Såg att man t.ex. kunde göra utsmyckningar med gamla däck. Tyvärr fanns det inget däck som passade, så vi slängde in det punkade hjulet i husbilen.

Då vi precis lämnat Mossburn kom vi till ett landskap med massor av stora grästuvor.

I närheten av Manapouri var det stora gräsytor där det gick massor av får och betade.
Vi körde vidare utan att något mer hände, och kom fram till Te Anau Tasman Holiday Park där vi fick en plats bredvid Sandra och Stefan. Satt och pratade lite om vad vi gjort sen vi sågs senast. Einar såg att det skulle finnas en bilverkstad alldeles i närheten och bestämde sig för att gå dit och kolla om de kunde fixa ett nytt däck.

Gick en bit utefter Lake Te Anau.

Plötsligt hördes musik från en säckpipa, syns kanske inte så bra att det är mannen som står längst fram som spelar. Båten på bilden kan bokas via Fiordland Historical Cruises.

Einar hade ingen tur hos verkstan med att få hjälp med nytt däck. Vi skulle på utflykt dagen efter, Sandra hade kollat vad det skulle kosta att köpa lunchpaket av arrangören. Vi tyckte att 30 NZ$ per person var för mycket, så Bettan och Stefan gick till en affär i närheten och handlade lunch till morgondagen.

My Planet, som vi bokat resan hos, hade tidigare berättat för oss att de gärna ville bjuda oss på middag någon gång under vår resa. Nu var det dags, och Sandra hade bokat bord på The Ranch. Vi fick ett bra bord och fick njuta av riktigt god mat. Hann tyvärr ta oss genom nästan hela måltiden innan vi kom på att det skulle vara trevligt med en bild från restaurangen.
Då vi kom tillbaka till husbilarna satt vi ute och pratade i den varma försommarkvällen.

Dagens husbilsresa var på cirka 10 mil.

2024-11-24

Frukost inne i husbilen, och efter en dusch åkte vi vidare. Stannade först till vid ett köpcentrum och fyllde på kylskåpet.

Stannade till på en liten rastplats då vi åkte utefter Lake Wakatipu, för att fotografera.

Tog ett kort åt andra hållet också. Var lite osäkra på varför vägen mellan Queenstown och Kingston, utefter Lake Wakatipu, kallas för Devil´s Staircase.

Vi hade läst att ångtåget Kingston Flyer går från Kingston station på söndagarna, och svängde av mot stationen. Vi hade tidigare gått ut på internet och bokat plats på tåget som skulle gå 14:00.

Efter ett tag kom tåget in till stationen.

Lokföraren hejade glatt på alla turister som stod och fotograferade.

Man kopplade loss loket och backade bort till en stor vändskiva där man sen snurrade loket ett halvt varv.

När loket var fastkopplat igen åkte tåget söderut.

Kom fram till Fairlight station efter cirka 30 minuter. Där kunde man köpa souvenirer, eller bara ta en kopp kaffe (som var gratis).

Man kopplade loss loket igen och gjorde en stor U-sväng så att det skulle gå att åka tillbaka utan att backa tåget.

Då tåget var tillbaka i Kingston passade alla turister på att posera, i snålblåsten, framför tåget. Vi gjorde förstås likadant.

Bestämde att det var dags att börja leta övernattning i god tid. Vi hade sett att det stod flera husbilar vid Sam´s Beach, så vi tog oss dit. Tyvärr var det bara leriga och kraftigt lutande platser kvar plus att det blåste enormt, så vi lämnade platsen.

Åkte till Athol Lodge & Caravan Park som vi hittat i appen Campermate. Det var fina platser på grus med gräs på sidorna. Kändes lite skumt eftersom vi var helt ensamma där och det fanns ett stort servicehus som inte verkade vara färdigbyggt. Fanns tillgång till ström på en del platser, men vi klarade ju oss bra utan. Bredvid några av platserna fanns det små kurer med dusch och toalett. Man skulle hantera incheckningen själv, så vi skrev våra uppgifter i en bok och la 20 NZ$ i en låda.

Gjorde i ordning middag och tyvärr slutade även den andra plattan att fungera som den skulle, men den gick att använda om man hela tiden höll tändsäkringen manuellt inaktiverad. Då vi satt ute i solen kom det ett par i vår ålder med en stor husvagn, som vi pratade lite med.

Dagens resa var på cirka 8 mil.

2024-11-23

Vaknade till en solig och blåsig söndag.

Vi tog bussen in till Queenstown, den här dagen också. Träffade Sandra, Stefan och Wilma, gick sen runt och tittade. Gick ner till en park i närheten där det var någon sorts marknad. Gick runt ett tag och tittade, sen blev vi glassugna.

Gick till Patagonia Chocolates, där man kan bestämma hur glassen ska se ut. Wilma väntar på att hennes beställning ska bli klar.

Vi gick på mer traditionella glassar, som smakade jättegott.

Gick runt i lite affärer och blev förvånade över att det var så lite folk i affärerna en lördag.

Vi sa på återseende till Sandra, Stefan och Wilma, eftersom de bokat en utflykt i Milford Sound. Vi gick bort till Queenstown Skyline för att ta kabinbanan upp. Såg att det var ganska många som skulle ta sig nerför på cykel.

Man har en bra utsikt över Queenstown då man åkt upp med kabinbanan.

Vi ville också vara med på bild.
Gick runt och tittade tillsammans med massor av andra turister.

Efter att ha gått runt i strålande sol ville vi ha något svalkande. Gick in på Queenstown Ice Bar, som ligger nedanför ingången till kabinbanan. Beställde varsin drink, som serverades i isglas.

Man har färgade lampor som ljussätter hela isbaren, och när vi fick drinkarna gick allting i lila. Drinkarna smakade ändå jättebra, och vi blev dessutom ordentligt svalkade.

Blev hungriga och gick ner till FergBurger. Var inte så lång kö för att beställa, fick bara stå cirka 10 minuter. Var många som jobbade för att hinna med alla beställningar.

De har i alla fall jättegoda hamburgare, tyckte Einar.

Tog bussen tillbaka till campingen och gick sen ner till stranden. Var kallt i vattnet och blåste så mycket att Bettan fick hålla i kepsen, så vi var absolut inte sugna på att bada.

På andra sidan berget, som syns från campingen, ligger Queenstowns flygplats. Vi hörde och såg flygplan då de var i närheten av flygfältet, men det var ganska sällan.
Hade en lugn kväll, i lä, utanför husbilen.

2024-11-22

Blå himmel med bara några få moln på morgonen.

Blev ett kort på Pukaki kanalen då vi lämnade övernattningsplatsen.

Strax före Omarama svängde vi av mot Clay Cliffs, som vi läst om i vår guidebok. Åkte ganska många kilometer på grusväg, mot slutet längs med Ahuriri River.

Parkerade husbilen och såg direkt delar av Clay Cliffs.

Efter några hundra meters promenad kom vi till en öppning mellan klipporna. Bettan, som står vid vita pilen, har gått något femtiotal meter uppåt från öppningen.

Einar fortsatte en bit uppåt tills det blev svårt att gå längre. Vi tyckte att miljön fick oss att tänka på Indiana Jones filmerna.
Vi var glada för att vi var på plats ganska tidigt, kom bara mer och mer turister hela tiden.

Då vi var på väg tillbaka mot väg 77 var vägen blockerad av kossor. Syns inte på bilden, men det var flera hundar som hjälptes åt att fösa iväg korna åt rätt håll.

Innan vi svängde upp på väg 77 blev det ett kort på en av alla långa bevattningsanordningar som vi sett lite överallt på Nya Zeeland.

Efter några mil kom vi till Lindis Pass där vi stannade. Var rätt trångt, eftersom det var många turister som stannat för att titta på vyerna. Vi gick några hundra meter till en utsiktspunkt. På bilden ovan ser man en fin vy med vägen vi kom ifrån.

Tog ett kort ”framåt” också med en fin vy över det annorlunda landskapet.
Åkte vidare mot Queenstown efter att ha gått runt ett tag och tittat.

Efter Lindis Pass blev det ett lite annorlunda landskap, men fortfarande väldigt kuperat.
Gjorde ett stopp för att göra lunch, men vi fick inte upp besticklådan. Vi hade ju ett journummer att ringa, och som tur var har hyrbilsfirman en filial i Queenstown. Fick adressen till dem och besked att det bara var att komma förbi när som helst.

Gjorde ett kort stopp vid Kawaru River efter att ha passerat Kawaru Gorge. Till höger i bilden ser man vattenkraftverket Lower Roaring Meg som använder vattendraget Roaring Meg för att få turbinerna att snurra. Som man ser släpps vattnet sen ut i Kawaru River.

Vi gjorde en liten omväg för att se den gamla guldgrävarstaden Arrowtown, som vi missat för 15 år sedan. Var enorma mängder med bilburna turister, men till slut lyckades vi hitta parkering. Gick utefter huvudgatan, och gick in på apoteket på bilden ovan. Vi ville ha något som höll de små blodsugande sandflugorna borta.

Är många butiker som har namn som anspelar på hur stadens tidigare invånare livnärt sig, finns förstås också en butik som heter ”The Gold Nugget”.
Köpte några smörgåsar i en butik, som vi åt som försenad lunch.
Tyckte inte att det var så kul att trängas med alla andra turister och vi åkte mot Queenstown.

Var inga problem att hitta till Maui Motorhome Rentals som ligger i Frankton, en förort till Queenstown. Fick hjälp med att fixa till besticklådan, men den krånglande spisplattan kunde de inte laga.

De senaste dagarna hade vi ju inte bokat camping, utan bara stannat för övernattning. Vi kom på att vi nog borde bokat camping i Queenstown, med tanke på den enorma mängd turister vi sett i Arrowtown (som ligger precis intill). Fick ringa runt och lyckades till slut boka plats på Driftaway Queenstown, som ligger i Frankton där vi befann oss. Vi fick en fin plats med utsikt mot Lake Willow, som sitter ihop med Lake Wakatipu.

Satte oss i solen och tog varsin avocado och något gott att dricka.

Efter några timmar tog vi bussen in till Queenstown för att träffa Sandra, Stefan och Wilma, som bodde på campingen mitt inne i stan. Blev bjudna på middag, som vi åt ute. Eftersom det blåste en hel del satte vi oss sen inne i husbilen och pratade om vad vi skulle göra kommande dagar. Vi hade en gemensam utflykt i Doubtful Sound inbokad, om några dagar, men fram tills dess skulle vi skiljas åt igen.

Dagens husbilsresa var på cirka 24 mil.

2024-11-21

Växlande molnighet ute. Vi hade bägge sovit oroligt och det blev sen frukost inne i husbilen.

Stannade till i närheten av Hororata, och försökte komma underfund med varför det stod raka rader med träd lite här och var på de gröna fälten.

Fortsatte västerut mot Mount Hutt, och med full zoom på systemkameran såg man lite regntunga skyar.

Stannade, vid en utsiktspunkt, strax efter att vi korsat Rakaia River för att titta närmare på en ”pou”, skapad av John Reihana. (En skylt som stod i närheten förklarade vad de olika delarna innebar.) Floden med sitt turkosfärgade vatten skymtar till höger.

Man såg delar av Mount Hutt från utsiktspunkten, finns en skidanläggning där.
Efter ytterligare några mils körning öppnade sig himlen och vi fick vi enorma mängder hagel på oss i ungefär 5 minuter.

Åkte en liten bit till nästa utsiktspunkt, där det var många som stannat. En familj från USA stod bredvid oss, och en av damerna erbjöd sig att ta kort på oss.

Vid en fricampingsplats stod en 14 meter hög ”pou”. Den ingår som en del av ett stort projekt, för att skapa trygga rastplatser, som Nya Zeeland´s transportmyndighet initierat.

Fortsatte mot Lake Tekapo, och Church of the Good Shepherd, i ett omväxlande landskap.

Kom fram till Lake Tekapo, där vi gjorde ett längre stopp. Fanns stora bestånd med lupiner vid sjön. Man kunde ana delar av Mount Cook National Park långt bort i fjärran.

Gick förstås bort till The Church of The Good Shepherd, som är ett berömt resmål för turister.

Åkte vidare och efter några mil kom vi ifatt en långsamtgående kö, som berodde på att man flyttade ett hus. Huset tog upp nästan hela vägen, så mötande trafik fick vänta vid sidan av vägen. Långtradaren till höger är precis på väg upp på vägen igen.

Åkte vidare mot Mount Cook National Park.

Kom fram till parkeringen som ligger intill White Horse Hill Campground, var rätt mycket bilar som stod där fast klockan passerat 16:30. Hade pratat med Sandra och Stefan som övernattat på campingområdet och fått reda på att det var minusgrader på natten. Vår plan var att bara stanna någon timme och sen åka mot någon lite varmare plats.

Vi gick runt lite i närheten och kunde se delar av sydalperna, vi nöjde oss med att se dem på håll.

Åkte vidare, mot varmare trakter. Stannade till då vi kommit en bit och tog ett kort ”bakåt” mot Mount Cook National Park.

Efter att ha åkt en bit på en grusväg stannade vi för natten på en gratis plats, Lake Poaka Campsite. Einar drog ut grillen så att vi kunde göra middag.

Dagens resa i husbil blev på cirka 37 mil.

2024-11-20

Hade regnat en del under natten, och det kom skurar på morgonen. Inte läge för frukost ute.

Som man ser på bilden ovan hade vi gott om plats, men det var ganska blött i gräset.

Vägen via Haast var fortfarande avstängd, så vi var också tvungna att ta omvägen mot Arthurs Pass. Som man ser på bilden tagen utanför Barrytown, var det ganska trist väder. Vi hoppades att det skulle klarna upp, eftersom det finns många vackra vyer då man åker via Arthurs Pass.

Vid Kumara Junction lämnade vi SH6 och svängde in på väg 73, och trista vädret fortsatte. Bilden ovan är tagen bakåt inte så långt från Inchbonnie.

Vi stannade vid utsiktspunkten i närheten av Otira Gorge Rock Shelter. Stod en stund och tittade tillsammans med en massa andra turister.

Då vi satt i bilen och började köra hörde vi att det var något på taket till husbilen. Var en kea som suttit på taket och sen flög ner och betraktade oss. Hade sett en skylt där det stod: ”Don´t feed the Kea!”, så den fick ingenting av oss.
Kean är den enda papegojan som kan leva i alpina områden, och den finns bara på Nya Zeeland.

Då vi var i närheten av Arthurs Pass var det betydligt bättre väder. På bilden ser man en del av järnvägen Tranz Alpine, som går mellan Christchurch och Greymouth. Medan vi stod där hörde vi att det kom något på järnvägen, det var en grävskopa med järnvägshjul. Man kanske kan ana den som en liten prick på järnvägen.

Vi tyckte det var en fin vy, så det blev ett till kort från en annan plats.

Efter Arthurs Pass fortsatte det fina vädret, något som vi var tacksamma för. Som syns på bilden var det väldigt omväxlande natur.

Stannade till vid Lake Pearson där man kan övernatta om man vill. Det blåste otroligt mycket och dessutom var klockan inte så mycket, därför åkte vi bara vidare.

Efter nån mil var vi fortfarande omgivna av berg, men det som växte på marken såg lite annorlunda ut med massor av torra tuvor.

Stannade till vid utsiktspunkten vid Porters Pass och beundrade vyn framför oss. Fortsatte neråt, och efter Sheffield svängde vi in på väg 77. Åkte bara till Glentunnel där vi svängde av till Whitecliffs Domain, där det finns ett fricampingsområde.

Det var så varmt ute att vi ställde upp bilen i skuggan.

Det fanns bänkar och bord intill den stora plåtburken som är ett stekbord. Bakom den stora busken skymtar byggnaden som innehåller 3 toaletter, visserligen torrdass (men väldigt fräscha).

Blev inte grillat till middag fast det var fint väder, men vi satt i alla fall ute i solen och åt.

Dagens husbilsresa var på ungefär 25 mil.

2024-11-19

Vaknade tidigt och tittade ut på en blå himmel. Var lite fuktigt i gräset, så vi åt frukosten inne i husbilen.

Blev ett kort från lite högre höjd, vår husbil är nummer 2 nerifrån i vänstra raden. Kom iväg ganska tidigt och åkte nästan rakt söderut, mot Richmond. Blev ett kort stopp i Riwaka för att tanka.

Stannade i Wakefield och handlade lite mat. Då vi lämnat stan blev det kö för vägarbete, fast den här gången var vägen avstängd. Som tur var fanns det en omledning, blev i och för sig nån mil extra men vi behövde i alla fall inte vända.

Hade sett såna här blommor växa i stora bestånd här och var.

Här var hela sluttningar nästan täckta av dom gula blommorna.

Svängde upp vid Hope Saddle Lookout för att titta. Var inte så spektakulärt då det var mulet och lite disigt, men tog i alla fall ett kort.

Nästa stopp blev vid Nya Zeelands längsta hängbro, Buller Gorge Swingbridge, som vi förstås måste gå på. Den extremt smala bron är 110 meter lång och går 17 meter över floden Buller. Den svajade riktigt mycket då man gick på den, och om man var fler fick man hålla i sig. Det gick att mötas på bron, men då blev det lite trångt.

Stannade till vid Killkenny Lookuout, där floden Buller rinner i ett U. Var dock svårt att få en bra bild med flodkröken. Blev bara ett kort stopp.

Kom fram till den lilla byn Punakaiki, som var dagens resmål. Åkte bort och parkerade i närheten av pancake rocks, som vi absolut ville titta på. Består av kalksten i flera lager, som bitvis eroderat kraftigt.

Fantastiskt att se vad naturen har skapat. Efter att ha vandrat runt och tittat åkte vi till Punakaiki Beach Camp, där vi bokat plats.

Inne på campingen finns en liten kiosk där man kan köpa mat. Menyn var ganska spartansk.
Vi hade ingen aning om vad ”whitebait patties” var för något, men kände att vi måste testa. Tillagningen bestod i att man steker en mjuk brödbit i massor av flott, och sen lägger på en panerad fiskbit. Sen kryddar man med salt och citron. Var oväntat gott, men lite väl flottigt för vår smak.

Den lilla kiosken på bilden ovan. Man kunde även köpa frukost där på morgnarna.
Pratade lite med Sandra, och de hade kommit en bit utefter vägen mot Arthurs pass. Var tydligen en del fina vyer där också, så vi hoppades på lite bättre väder framöver.
Avslutade kvällen med lite ost och kex samt några partier Skip-Bo.

Dagens resa blev drygt 31 mil, inklusive omledningen vid Wakefield.

2024-11-18

Soligt och blå himmel den här morgonen.

Dukade upp frukosten ute i solen.

Såg att det kom 2 turbåtar in mot stranden bredvid, en av dem på bilden. De satte ut landgångar mot stranden, precis som man gjort på båten vi åkte med vid Bay of Islands. Efter ett tag kom det massor med folk, som gick ombord på båtarna.

Vi gick bort till receptionen och väntade på vår skjuts, den kom på avtalad tid. Fick sen vänta några minuter vid Stephens Bay på vår båt. Vi var totalt 10 personer som stod på stranden och väntade. Blev lite förvånade då 8 personer skulle åka i en båt och 2 i den andra. Einar var tvungen att fråga varför, och det visade sig att de 2 som åkte ensamma hade hyrt hela båten och därmed betalat för max antalet (12 personer).

Då alla 8 kommit ombord blev vi välkomnade av Tim, som var vår skeppare, och fick lite information om dagens upplägg samt titta på kartor över Abel Tasman National Park innan vi gav oss iväg. Delar av en av kartorna på bilden ovan.

Tim plockade fram stolar så att vi kunde sitta bekvämt ute på akterdäck. Några valde istället att lägga sig på fördäck, på saccosäckar.

Såg några som paddlade, och funderade på om vi skulle våga oss på det. (Såg att det låg några kanoter uppe på taket till styrhytten.)

Färden gick förbi den berömda split apple rock. Man tror att klippan spräcktes under istiden då vatten runnit in i sprickor i den ganska porösa graniten och sen frusit och då sprängt isär klippan.

Gjorde ett kort stopp vid Adele island och såg några paradisgravänder flyga runt. Svårt att få med på kort, men en hona syns i mitten av bilden.
Såg också lite sälar intill en annan ö.

Åkte tillsammans med den andra båten ett tag, men sen åkte vi åt olika håll. Syns inte på bilden, men det var ganska höga vågor ute på havet.

Ankrade i lä i en liten vik vid Tonga island, där vi blev skjutsade i land med gummibåten. Gick utefter stranden ett tag, men sen bestämde vi att det var dags att bada. Bettan gick i först, i det ganska kalla vattnet.

Einar gick också i och badade, man kan säga att det var uppfriskande.

Då vi blev upphämtade med gummibåten såg Tim en stingrocka i vattnet, som han försökte komma nära. Gick inget vidare, men blev i alla fall ett kort.

Sen var det dags för lite småplock till lunch.

Efter lunchen åkte vi vidare till Te Pukatea, där vi ankrade. Blev skjutsade till stranden med gummibåten.

Följde en vandringsled upp mot en utsiktspunkt, som ligger på bara 10 minuters promenad från stranden.

Var lite igenvuxet, men man såg i alla fall den lilla viken och vår båt.

Gick lite längre på vandringsleden och kom till en plats som var mera öppen.

Då vi lämnade Te Pukatea var det dags för lite fika.

Gjorde ett kort stopp vid Fisherman island, som är ett känt landmärke för mycket båtfolk, kanotister och alla hundratals turister som besöker Abel Tasman National Park varje dag. På bilden ovan skymtar man några av de karakteristiska granitklipporna som finns på ön.

Var mycket vågor på vägen tillbaka, och Tim försökte få färden att bli så mjuk som möjligt genom att hålla utkik och styra båten med foten. Vet att han hade autopilot, antog att den skulle ta över om han slant med foten.

Vi tackade Tim för en härlig dag och bad honom ta ett kort på de som varit med på rundturen. Alla höll med om att vi absolut kunde rekommendera Abel Tasman Charters till de som ville se delar av nationalparken från sjön.

Var jättenöjda med dagen då vi kom till husbilen. Passade på att tvätta upp lite kläder, som fick torka ute i solen. Tittade lite på kartan inför morgondagen. Vi kunde följa planerad rutt en dag till, sen måste vi välja resväg. På webbsiten för NZ Transport Agency såg vi att vägen förbi Haast fortfarande var avstängd. Var inställda på att åka via Arthurs Pass istället för att fortsätta ner utefter västkusten.