Hokitika till Haast

2009-12-02

Vaknade tidigt idag. Grått väder och 17,5 grader, men inget regn. När vi åkte från campingen hade temperaturen stigit till drygt 20 grader och solen tittade fram.

Vi åkte mot Franz Josef glaciären. Efter några mil skymtade man de snöklädda topparna bredvid glaciären. För att komma till glaciären fick man åka genom samhället Franz Josef. Sen var det bara att ta på sig bekväma skor och vandra mot glaciären.

Man gick på en stenig flodbädd. På vårarna är den full med vatten och det är inte ovanligt att stora stenar slits med av vattnet.

Det syntes på stenarna som låg där att det inte bara är vatten som åker med strömmen.

Einar, i mitten nere i bilden, stannade vid ett vattenfall som rann utefter bergssidan.

Större delen av glaciären var täckt av grus och den såg ganska skitig ut. Har förstorat upp några som klättrat upp på glaciären och, hängande i linor, höll på med att skotta grus. Vi förstod inte riktigt vad syftet var med den övningen.

Ovan ser man att glaciären har en lite blågrön färgton.

Den här fågeln landade precis bakom Bettan. Syns kanske inte på bilden, men den är mer än 30 cm från huvud till stjärt. Det är en kea, den enda papegojan som kan leva i alpina områden. Vi gick tillbaka utefter flodbädden och tog en väg genom skogen till en liten vattensamling.

Det satt tre japanska tjejer där, som gärna tog ett kort på oss.

Fortsatte stigen bortåt och kom till en lång hängbro (Bettan står i andra änden av bron). Följde stigarna en bit till innan vi tröttnade och tog oss tillbaka till bilen. Det var riktigt skönt att sätta sig ner och fika efter att ha gått runt i drygt 3 timmar. Åkte vidare söderut och passerade förbi Fox glaciären utan att stanna. Det hade börjat ösregna och vi tyckte att vi sett nog med glaciärer för idag.

När vi åkt några mil till skymtade vi flera andra bergstoppar.

Såg inte ett dugg lockande ut när man zoomade in dem. Åkte vidare i ösregn tills vi kom till Haast där vi stannade för natten på campingen Haast Lodge. Det var ingen mottagning vare sig på mobiltelefoner eller bredband, så hemsidan fick vara utan uppdatering. Märktes att vi var en bit upp, det var bara 11 grader varmt ute då vi gick till sängs.

Dagens etapp var på cirka 25 mil plus en rejäl vandring vid Franz Josef glaciären.

Westport till Hokitika

2009-12-01

Låg och lyssnade på regnet som trummade mot biltaket innan vi klev upp. Verkade som om vädret skulle bli en repris på gårdagen.
Det var lite rörigt i servicehuset, eftersom man höll på att bygga om.
Alla fick samsas i damernas avdelning, men det var bara glada miner trots trängseln. Åkte i alla fall i väg för att titta på en liten sälkoloni. Det var bara några kilometer bort, och GPS’en ledde oss dit direkt. Konstigt nog hade det slutat regna.

Utefter stigen mot sälkolonin såg vi några små ”weko ungar”.

En snäll fransman tog ett kort på oss.

Det var inte speciellt många sälar. Några stora feta hannar och ett antal honor och ungar. Runt 25 totalt. Ovan ses några av dem.
Passerade en stolpe med avståndspilar till olika större städer. Stockholm var inte med, men tror att vi är ungefär 20000 km hemifrån.

Pratade lite med en tysk dam, som var snäll och tog kort på oss framför havet. Tog oss tillbaka till bilen och fortsatte mot ”Pancake rocks”.

Nu började vi känna igen vädret från igår. Då vi åkte utefter havet var det bitvis rejält disigt.

Såg den här skylten utefter vägen, det skall visst finnas blåpingviner i området. Innan vi kom fram stannade vi till vid ”Truman Track”, en liten stig som går genom subtropisk skog ner till havet.

Det var rejält med grönska runt oss.

Växter fanns på alla nivåer i skogen. Kom ner till havet och gick lite på stranden som bestod av ganska grovkornigt, rundslipat, grus.

Ett litet vattenfall rann ner till stranden.

Tror att det var lågvatten. De svarta fläckarna, på stenarna till höger, i höjd med Einar’s huvud är musslor.

Det fanns stora håligheter i berget, som mejslats ut av havet.

När vi gick tillbaka till bilen stötte vi på flera stycken ”weko”, som inte var ett dugg rädda. Åkte vidare till ”pancake rocks”. De består av band av kalksten varvat med mjukare ”lersten”. Formationerna har uppkommit genom att regn, vind och vågor har slipat klipporna under tusentals år.

Om det är kraftig sjö sprutar det upp vattenkaskader ur håligheterna bakom Bettan.

Man kunde ändå höra hur det smällde och mullrade i alla håligheter när vågorna på bilden slog in.

Fortsatte sen ner mot Hokitika. Stannade till och tog ett kort på det annorlunda landskapet. Tog in på Hokitika Holiday Park, som är en liten enkel camping. Det var mycket ungdomar här. Hängde massor av linor/rep och våtdräkter på tork. Har ingen aning om vad man använde dessa till. Vi åt en delikat entrecôte till middag. Tittade sen på metservice, konstaterade att man förutspåde lite roligare väder ett tag i alla fall.

Dagens etapp var på knappt 14 mil.

Ricmond till Westport

2009-11-30

Den här dagen var extremt grå, nog den vädermässigt sämsta hitills. Det regnade rejält när vi vaknade. Låg och läste ett bra tag innan vi klev upp. Lyssnade på melodikrysset via webben och löste det ganska enkelt. Åkte sen mot Westport i dis och duggregn. Vädret var nog ungefär som hemma. Skillnaden var väl temperaturen (+17), grönskan och ljuset (dagsljus 14 timmar).

Utefter en kilometerlång strand hade folk lagt ned en del möda på att bilda hundratals ord/namn med stenar. Vägen mellan Nelson och Westport skall vara väldigt vacker, vi såg tyvärr inte mycket av detta.

Tog ett kort på diset/dimman då vi stannade för att fika.

Lite senare svängde vi på skoj upp mot en utsiktspunkt (50 meter från vägen), ”Spooners Range Lookout”, det var inte mycket man såg.

Åkte vidare i dimman. Så här såg det ut några timmar senare. Bitvis åkte vi inne i molnen, eller om det bara var dimma. Pratade med en kille på en bensimack, när vi stannade och tankade. Han tyckte det var bra att det äntligen kom regn, eftersom det var väldigt torrt i marken innan.

Tog ett kort på vägen när det lättat lite.

En del vyer fick i och för sig något mystiskt över sig. Men annars var det mest jobbigt med regnet/diset. Var till slut framme vid Westport Holiday Park & Motels. Checkade in och hittade en bra plats. Vi hade sett på väderprognosen att det nog skulle bli en dag till med lite sämre väder innan det lättade. Kändes inte som nåt stort problem, vi hade ju precis kommit till sydön.

Avslutade kvällen med att tända ett av våra (2) adventsljus och ta varsitt glas vin.

Dagens etapp var på cirka 21 mil.

Wellington till Richmond

2009-11-29

Uppe tidigt och åt frukost, sen iväg till färjan. Fast vi var där tidigt så var det rätt många husbilar före oss i kön. Såg att man kunde checka in (ställa sig i kö) från 01:00, misstänkte att en del övernattat i kön. När vi kom fram och skulle checka in sa damen att vår biljett var till den 29 december, inte november! Det var en minst sagt strulig ung kille som bokade om biljetten åt oss igår. Som tur var fanns det några platser kvar så damen bokade om vår biljett och vi kunde köra ombord.

Knäppte kort på hamnen från båten. Campingen vi sov på ligger uppe på kullen lite till vänster om mitten. Vi hittade bra sittplatser i närheten av en storbildsTV. Man visade en rugbylandskamp. Det var Nya Zeeland (All Blacks) mot Frankrike. Innan Nya Zeeland satte igång gjorde de sin haka, som påminde en del om den som Maori-krigarna utförde i Rotorua. Var rätt kul att se både på matchen och på de som tittade på TV’n. Mycket utrop och kommentarer. Nya Zeeland vann matchen med 39-12.

När vi började närma oss sydön gick vi ut på soldäck och tittade.

Efter ungefär 3 timmars resa såg man Picton från båten. Eftersom vädret var fint tänkte vi leta rätt på en golfbana. Åkte först till Rarangi Golf Club, en links bana vid havet. Där var det helt packat med folk och det såg ut som om det var tävling på gång. Vi åkte vidare till Marlborough Golf Club, som var totalt öde. Det stod 2 bilar på parkeringen, 1 åkte då vi kom. Gick in och frågade om man kunde hyra klubbor och spela en runda. Det gick alldeles utmärkt, vi fick höra att alla medlemmar åkt till Rarangi Golf Club för att spela tävling. Passade oss jättebra så vi sa att vi ville hyra ett dam- och ett herr-set. Hyrklubborna höll inte riktigt samma standard som våra egna. Lite ont om bollar var det också, vi fick köpa ”florida-bollar för 3NZD/styck (cirka 15 kronor) vilket var ganska dyrt. Gick i alla fall iväg till tee 1 och slog ut. Båda två fick konstigt nog ganska bra utslag. Det märktes att det var ett tag sen vi spelade och att hyrklubborna inte riktigt passade oss. Men det spelade faktiskt inte så stor roll, vädret var fint och det blev en hel del bra slag.

Einar förbereder slag över ett vattenhinder, lägg märke till den vackra trädgården i bakgrunden.

Einar poserar vid utslaget för hål 5, ett par 3 hål.

Bettan slår ut på hål 6, ett par 5 hål. Efter ett tag jämförde vi våra klubbor med varandra, Bettan hade fått stålskaft och en putter av minigolftyp. Einar’s klubbor var väl inte heller några höjdare, men vi lånade av varandra resten av rundan.

Utsikt över golfklubben med klubbhuset och parkeringen, på andra sidan vägen är det stora fält med vinrankor. Efter avslutad runda duschade vi inne på golfklubben. Vi räknade ihop poängen efter avslutad runda, Bettan fick 33 och Einar 27. Fortsatte mot Nelson, vägen bjöd på vackra vyer.

Landskapet påminde om norra Norge och Sverige på en del ställen.

Lite grönare bara.
Stannade i Nelson och åt. Sen åkte vi vidare till Richmond där vi stannade på Club Waimea över natten. Det var en klubb/förening som hade restaurang, kortspel, idrottsaktiviteter m.m. Dessutom hade man uppställningsplatser för campingfordon (det enda som vi brydde oss om).

Dagens etapp bestod av drygt 18 mil på vägarna och cirka 10 mil på färja.

Martinborough till Wellington

2009-11-28

Tittade ut på ett jämngrått och regnigt landskap då vi åt frukost. Skulle knappast bli någon golf för oss. Vi hade tittat på metservice föregående kväll och dom sa regn. Vi var inställda på att få åka vidare till Wellington istället.

Så här grått var det ute, man såg knappt de höga topparna som vi skulle passera. Tog oss genom Featherston mot serpentinvägen vi åkte på tidigare.

Det blåste inte riktigt lika mycket som tidigare, men det var ganska dålig sikt istället.

Lite ovanför mitten av bilden och från vänster till strax höger om mitten går vägen. Tog det väldigt lugnt på serpentinvägen eftersom vi inte hade någon brådska. Passerade massor av platser som finns med i Sagan om Ringen filmerna: Lothlorien, Rohan river, Isengard m.m. Men det var ju ett bra tag sedan man filmade här och vädret var definitivt inte roligt, så vi åkte vidare. På väg ner mot Upper Hutt möte vi minst 50 motorcyklar som var på väg upp mot serpentinvägen. Var inte ett dugg avundsjuk på dem, eftersom blåsten gjorde att det finstrilande regnet kändes som nålar.

När vi kom in i Wellington duggade det bara lite. Vi åkte bort till färjeterminalen för Interislander. Ursprungligen hade vi bokat överfarten till sydön den 1 december, men vi ville åka över tidigare.
Det fanns plats 18:25 idag eller 08:25 imorgon. Eftersom färjan tar drygt 3 timmar valde vi morgonfärjan. Åkte in till själva staden och kunde konstatera att det var som vilken storstad som helst. Massor av bilar och människor, alltså inget för oss lantisar. (Wellington är nya Zeelands 3:e största stad.)
Letade istället upp Capital Gateway Motor Inn i Newlands, som är campingen närmast färjeterminalen. Det är mera en parkeringsplats än camping, men helt ok om man bara skall övernatta.

Vi stod som nummer 2 på höger sida. Satte oss och tittade på en film, Be Kind Rewind. En lite skruvad komedi, som vi inte behöver se igen. När filmen var slut hade även regnet tagit slut. Vi passade på att gå ner till ett stort köpcentrum i Johnsonville. Tog 10 minuter att gå dit från campingen. Köpte bara lite småprylar och mera mat. När vi kom tillbaka åt vi en stor hämtpizza, som smakade suveränt. Läste och löste korsord/sudoku resten av kvällen.

Dagens etapp var på knappt 8 mil.

Under de 9 dagarna vi var på nordön reste vi drygt 1450 km. På kartan ovan ses den ungefärliga resvägen.

Kai Iwi till Martinborough

2009-11-27

Vanliga morgonrutinerna klarades av utan problem.

Tog ett kort på Tasmanska Havet, som var mycket lugnare idag. Fyllde på färskvatten och tömde ut ”gråvatten” innan vi lämnade campingen. Vi fortsatte söderut ner mot Martinborough i vindistriktet. Efter några mil tog Bettan över och körde för första gången. Efter drygt 2 timmars körning kände hon sig ganska mör och lämnade gärna över ratten. Det var helt jämngrått på himlen och såg nästan ut som om det skulle börja regna.

Men som vanligt växlade vädret otroligt fort och man började se lite blå himmel här och var. Vi svängde av från stora vägen vid Paremata och åkte på en serpentinväg mot Martinborough.

Väl inne i Martinborough såg vi flera fält med vinrankor (fast vi fick leta lite).

Druvorna var inte speciellt stora ännu. Gick till en butik som sålde vin från alla traktens vingårdar och köpte några flaskor. Åkte bort till Martinboroughs golfklubb och kollade läget. Hittade ingen i receptionen (som var stängd), men stötte på två förtjusande gamla damer som visste det mesta. Vi undrade om det möjligen skulle gå att spela imorgon (lördag). De trodde att det absolut skulle finnas plats.
Åkte iväg till Martinborough Village Camping bredvid ortens utomhuspool och checkade in. Lustigt nog var det ett stort fält med vinrankor mitt emot campingen. Campingen var jättefräsh och det var gott om plats. Eftersom det var matdags tog vi oss ner på stan och letade upp en restaurang.

Einar beställde in kyckling på en bädd av stekt pumpa (otroligt gott).

Bettan tog fisk på en bädd av couscous (också gott).
Vi sköljde ner maten med ett mycket gott Chardonay vin från en av ortens vingårdar. Mätta och belåtna tog vi en promenad genom byn och sen ”hem” till husbilen och slöade. Var osäkra på om det skulle bli någon golf nästa dag. Einar flagade i pannan, trots solskydd och hatt.

Dagens etapp var på cirka 26 mil.

Whakapapa till Kai Iwi

2009-11-26

Vaknade 05:17 av att Einar’s telefon ringde. Det var om uppställning av vår husbilen inför vintern. Man hade missat att vi redan ställt in den. Somnade som tur var om direkt, så det spelade inte så stor roll. I fortsättningen sätter vi telefonerna på ”flight mode” då det är läggdags. Nya Zeeland ligger ju 12 timmar före Sverige.

Några timmar senare var det dags för frukost. Efter frukosten gick vi upp och duschade och borstade tänder i servicehuset. Det var lite skillnad på stämningen här och de tidigare campingplatserna. På de andra ställena har det varit en ganska uppsluppen stämning och mycket barn. Här var det mycket fokuserade människor och få barn. Verkade nästan som om alla var ute på ett uppdrag. Klädseln var kängor och vildmarkskläder kompletterat med ryggsäckar.

Tog ett kort på det stora lyxhotellet, Bayview Chateau Tongarino, som färdigställdes 1929.

Toppen av Mount Ngauruhoe var täckt av moln. Einar står faktiskt på en 9-håls golfbana. Får väl se om det är enda golfbanan vi beträder. Vi åkte vidare mot Wanganu.

Passerade förbi Raukawa Falls.

Landskapet var vackert med små grönklädda berg på bägge sidor om oss.

Ovan syns de absolut vanligaste vägmärkena på Nya Zeeland, hittills.
Stannade och fikade utefter vägen.

På rastplatsen var det massor av tuppar och hönor. Vet inte om de rymt från någon gård.

Det blåste otroligt mycket från väster när vi åkte mot Egmont National Park. Mount Taranaki (eller Mount Egmont som den också kallas) syntes på långt håll. Åkte, på smala vindlande vägar genom massor av grönska, upp till ett ”visitor center”.

Att ta sig upp till toppen bredvid Mount Egmont skulle ta ca. 5 timmar. Dessutom sa väderleksrapporten att det blåste ca. 80 km/h (~22 m/s) högre upp.

Vi nöjde oss med att gå genom skogen och titta på Dawson Falls.
Förutom 2 Nya Zeeländska skolklasser var det bara vi och 2 andra turister där.

När skolklasserna gått bad vi paret som var där att ta kort på oss.
Märkligt nog var de svenskar, också på väg mot sydön. Åkte sen tillbaka söderut mot havet. Åkte mot en camping i Patea.

Gick först ner och tog ett kort på ett ganska vildsint hav. Inte badläge. Campingen verkade helt öde. Ringde på en klocka vid receptionen, men ingen öppnade. Gav upp och åkte mot nästa camping, någon mil bort. Samma sak där också. Åkte någon mil till och där var det i alla fall bemannat. Tror vi var 3 ekipage på campingen. Den här campingen hade lite lägre standard, men ändå fanns allt man behövde. Alla campingar har tvättmaskiner, spisar och dessutom komplett köksutrustning att låna. Fyllde en tvättmaskin med tröjor och handukar.

Medan vi lagade mat pratade vi lite med en 2-barnsfamilj som också lagade mat. Mannen sa att han kom från norra Italien, men de pratade bara tyska och engelska med varandra. De hade rest runt överallt i världen, som nån sorts nomader, i 5 år. Helt fjärran från vårt sätt att leva. Mannen skulle försöka klara ett engelskprov. Gick det bra skulle de försöka flytta till Australien. Mamman försökte öva engelska med deras äldsta barn, en pojke i 10-års åldern. Var faktiskt inte ett dugg avundsjuk på dem, men vi har ju vant oss vid vårt sätt att leva. Hängde sen lite tvätt, som blåste torrt väldigt fort i den starka vinden.

Åt en delikat middag och försökte sen uppdatera hemsidan. Det gick inget vidare.Förmodligen ingen täckning, det är ju mobilt bredband som använder föregångaren till GSM. Finns säkert fler platser utan täckning. Vi satt sen och slöade tills det var läggdags.

Dagens etapp var på cirka 32 mil.

Rotorua till Whakapapa

2009-11-25

Uppe vid 8-tiden, och avfärd från campingen vid 09:30. Åkte söderut mot Taupo. Passerade massor av ställen med geotermisk aktivitet. Stannade till vid Huka Falls för att titta. Där finns det ett kraftverk som utnyttjar geotermisk energi för att producera ström.

Det syntes att det fanns värme i vattnet intill kraftverket.

Einar (längst till vänster i båten på bilden) passade på att ta en stilla båttur på floden i 45 knop med Hukafalls Jet. För att förstärka upplevelsen körde man otroligt nära strandkanten, så att båten var centimeter från pinnar, stenar och träd. Det fläktade riktigt skönt i värmen (blev bara varmare ute för varje dag).

Tog ett kort på nedre delen av fallen, från båten.

Sen åkte vi bort och tittade närmare på fallen, som mera var en strid fors.

Fortsatte sen mot Taupo. Från sjöns norra ände såg man den snötäckta vulkanen Mount Ruapehu (2797 m.ö.h).

Buskar med dessa gula blommor växte i enorma mängder utefter vägen.

När vi åkt några mil såg vi både Mount Ngauruhoe (2291 m.ö.h.), till vänster och Mount Ruapehu till höger. Vi tog oss till skidanläggningen en bra bit upp på Mount Ruapehu. Tyvär höll man på med underhåll av liften, så det skulle bli jobbigt att ta sig högst upp. Hade säkert orkat, men vi var lite trötta i fötterna efter allt promenerande igår.

Gick i alla fall upp en bra bit och tog ett kort mot Mount Ngauruhoe (som fortfarande var aktiv). Det syns inte på bilden, men 2 m bakom Einar är det ett lodrätt stup på ca. 50 m.

Åkte neråt igen men stannade för att Bettan skulle kunna posera framför Mount Ruapehu och de svarta ogästvänliga omgivningarna.

Tog också ett sista kort på Mount Ngauruhoe, man ser verkligen att det är en vulkan. Åkte sen ner till Whakapapa Holiday Park där vi stannade för att övernatta.

Dagens etapp var på cirka 18 mil.

Rotorua

2009-11-24

Vaknade sent idag, 08:30. Tog det väldigt lugnt och åt frukost i makligt tempo.

Såg några fåglar som vi aldrig sett förut, precis vid husbilen. Enligt damen i receptionen var det ”pukeko”. Hon sa också, ”I don’t want them on my backyard”. Så det var ju bra att vi inte matade dem. (Enligt internet var det träskhönor.)

Vi fick vänta otroligt länge på att man skulle städa färdigt duscharna. Har nog aldrig sett nån ta sån otrolig tid på sig för att städa, men rent blev det. Gick runt på campingen medan vi väntade och såg att man hade en stor bubblande lerpöl, som var inhägnad.
Antagligen därifrån man tar värmen till poolerna med varmt mineralvatten som finns på campingen. Vi bestämde oss för att turista lite och leta sevärdheter.

Gick ner till stranden först och kunde konstatera att det bubblade i små pölar här också.

Tog oss vidare mot stan. Passerade flera ångande och bubblande platser.

Kom till ett maori-center i närheten, med den här utsmyckade samlingslokalen.

Det var ganska varmt så vi stannade till vid ett fik och tog en ”ice-chocolate”, smakade bra i värmen.

Gick sen bort till sjön och såg flera svarta svanar som var lite ilskna. Tog kort på en av dem. Fortsatte sen på promenadvägar utefter sjön, som tog oss till fler bubblande stora och små pölar.

Stannade till vid ”Camerons laughing gas pool”. Så här beskrevs den i Rotorua Morning Post, 1931: ”en het pool som avger gaser som får den djupaste dysterhet att övergå i okontrollerbart skrattande”. Gaserna reagerade med varandra så att en förening som påminer om lustgas (dikväveoxid) bildades. Tydligen var det inte bara uppiggande, utan även riskfyllt eftersom en del svimmade i pölen.

Vid en liten vik var vattnet alldeles gråvitt och såg inte alls inbjudande ut. Einar började se röd ut i ansiktet av solen, fast han smort in sig med solskydd. Vi gick in i en souvenirbutik och köpte lite t-shirts och en hatt åt Einar.

Vårt mål med promenaden var Te Puia, som har flera geysrar på området. Till slut var vi framme, det var betydligt längre än vi trott. Det tog drygt 2 timmar att gå dit. Köpte ”combo”biljetter som inkluderade en guidad tur och en maori dans/sånguppvisning. Tog lite kall dryck och några mackor medan vi väntade på att uppvisningen skulle börja. Det var enormt mycket folk som skulle se uppvisningen. Vi stod ganska långt fram.

Maorikvinnan på bilden kom ut och förklarade att publiken måste representeras av en ”chief”. Annars följdes inte ritualerna korrekt. Hon frågade efter en frivillig och stirrade på Einar, som accepterade.
Chief Einar och hans stam skulle nu erbjudas en symbolisk gåva av en ganska agresiv krigare. Einar fick instruktioner av maorikvinnan, han skulle egentligen bara titta på krigaren utan att rygga tillbaka.

En ganska aggresiv och hotfull dans utfördes nu av krigaren med mycket spjutviftande mot Einar. Efter ett tag fick chief Einar gå fram och ta upp den symboliska gåvan (en kvist från en växt). Ytterliggare hotfulla åtbörder och sen var vi välkomna in. Alla fick ta av sig skorna, sen fick Chief Einar och hans fru gå in. Därefter resten av publiken. Det var en ganska omväxlande föreställning med mycket sång och dans.

Bollarna som sitter i snörena användes för att få fram ett ljud som symboliserade fåglars vingslag. Efter föreställningen var det guidad tur runt området. Vi fick mycket info om maori-kulturen. Dessutom såg vi en ”skola” där man lärde sig tillverka traditionella träföremål.
En del saker kunde ta upp till 6 månader att färdigställa. Sen var det dags att se geysrarna. För inte så länge sedan fanns det 40 geysrar i Rotorua. På grund av alltför flitigt nyttjande av ångan/värmen som kommer upp ur marken är det bara 3 aktiva kvar.

Det var ändå rätt bra tryck i de som vi fick se. Passerade också några bubblande gyttjedammar. Fick också gå in och se den stora glasbur där man försökte få ett kiwi-par att föröka sig. Det var tydligen svårt att få kiwi’s i fångenskap att göra detta. Vi såg i alla fall en av fåglarna gå runt och picka i jorden. Man fick inte ta kort eller prata högt eftersom fåglarna är mycket känsliga. Avslutade med en rundvandring i en maori-by.

   

En snäll turist tog kort på oss vid ingången till byn. När det var dags att ta sig tillbaka kände vi att det promenerats tillräckligt för idag, så det blev buss. Inne i stan hittade vi ett litet mathak som hade färsk hoki. Den smakade otroligt bra, nersköljt med rätt sorts dryck… När vi kom till campingen kollade vi med google-maps och såg att vi gått drygt 10km för att komma till Te Puia. Avslutade dagen med att bada i poolen med varmt mineralrikt vatten. Det var riktigt skönt. Vi följde inte den blå färdvägen utan gick utefter vattnet på utsidan av golfbanan.

Waitomo till Rotorua

2009-11-23

Vaknade före klockan, som stod på 07:30. Det var alldeles dimmigt ute.

Åt frukost i lugn och ro. När vi ätit frukost och duschat hade dimman lättat nästan helt. Checkade ut från campingen och åkte mot ”grottcentret”.

Satte oss och slöade på parkeringen utanför. Vi blev hämtade med bil, och skjutsade till grottingången, av en jättetrevlig guide. Hon berättade om alla vedermödor man gått igenom för att kunna ha grottan öppen för visning. Det här var en rejäl grotta som hade de mest otroliga kalkstensformationer.

Svårt att visa på ett kort vilka otroliga formationer som skapats. Vi poserar framför några av dem.

Den veckade formationen till höger har uppståt för att det varit luftdrag i grottan då det kalkbemängda vattnet runnit neråt. På ett ställe såg vi en underjordisk ström, en bra bit nedanför oss. För runt 600 svenska kronor kunde man få låna en våtdräkt och få följa strömmen sittande i en uppblåst innerslang (model bilhjul).
Vi tyckte inte att det var värt 1200kr att få testa detta.

Det fanns lysmaskar även i denna grotta, men inte alls lika många.
Vår guide förklarade på ett väldigt bra sätt hur lysmaskarna kunde livnära sig. De sätter ut flera korta slemtrådar med giftdroppar på. Samtidigt lyser deras bakdel m.h.a. en kemisk reaktion. Små insekter som förirrat sig in i grottan ser ljuset och tar sig dit i tron att det är en väg ut i det fria. De fastnar sen på slemtråden och blir bedövade av giftet. Lysmasken halar in tråden som en metrev och äter upp bytet.

Med lite god vilja kan man på bilden se massor av slemtrådar och högst upp i mitten den lysande änden på lysmasken. Efter ungefär 2 timmar kom vi ut ur grottan och hade svårt att se i det starka solskenet.

Innan vi åkte vidare tog vi oss upp till en utsiktspunkt och knäppte kort. Nästa mål var Matamata, där man byggde upp ”hobbiton” då man spelade in Sagan om Ringen trilogin. Trots att det gått 10 år skall det fortfarande finnas delar kvar. Det tog ett par timmar att åka dit. Man fick inte gå in på området på egen hand. Det är en stor gård som föder upp får, och det sprang massor med får överallt. Däremot kunde man få guidade turer med Hobbiton Tours. Så man fick åka minibuss till platsen för filminspelningarna med en guide. Det var i och för sig ganska bra, hon berättade massor av saker om filmerna som vi inte visste. Hon var också helt säker på att man snart kommer att börja spela in ”Bilbo, en hobbits äventyr” där.

Tog ett kort från minibussen innan vi kom fram. De vita prickarna är får.

Så här såg det ut på inspelningsplatsen då vi var där.

Utsikt från ”hobernas” hålor mot ängen med kalasträdet (som började se lite risigt ut). Det var på ängen som Bilbo hade sitt födelsedagskalas, i filmen. Vår guide berättade om hur man gått tillväga med olika delar av filmerna.

En del saker kan man göra med mycket enkla medel. På bilden ser Bettan mycket större ut än Einar.

Innan vi gav oss av fick vi en demonstration av hur man klipper ett får. Det tog definitivt inte lång tid. Det blev ganska rörigt då de, som avslutning, släppte in massor av lamm och ställde fram ett gäng nappflaskor. En del av besökarna blev lite förskräckta och backade undan, men Einar var en av dem som testade. Efter en kort visit i souvenirbutiken fortsatte vi mot Rotorua, som absolut måste besökas. På väg till Cosy Cottage International Holiday Park hittade vi en stor livsmedelsaffär som hade allt man kunde tänka sig i matväg. Efter lite handlande följde vi GPS’en till campingen. Vår TomTom funkade jättebra.

På vägen dit såg vi att det kom upp ånga ur flera av gatubrunnarna. Följande dag tänkte vi kolla in sevärdheterna i Rotorua, eventuellt tänkte vi stanna 2 nätter.

   

Dagens etapp var på cirka 16 mil.