Författare: Einar

2009-12-09

Nu var det dags att åka mot Christchurch, så vi checkade ut från campingen.

Tog kort på en typ av rullande hem som vi sett en hel del av här på Nya Zeeland. Vi var inte sugna på att åka direkt till Christchurch. Därför åkte vi till Rangitata för att ta en liten båttur.

Kom fram till Rangitata Rafts som hade kontoret mitt i naturen. Tog ett kort på Bettan. Vi var 17 stycken totalt som skulle åka på floden. Det blev 3 gummibåtar. Vår ”kapten” hette Ben. Men innan vi gav oss iväg var det dags för en lätt lunch, som ingick. Efter lunchen var det dags att byta om till mer lämpliga kläder. Egna badkläder fick man hålla med, annars fick vi låna allt.

Blev ivägskjutsade till stället där vi skulle hoppa i flottarna. Vi fick sällskap med 3 tjejer från Australien. Ben, i mitten, och Brandon, till vänster skulle se till att vi skötte oss. Det blåste väldigt mycket vilket gjorde att vi fick riktigt bra fart även på den delen som skulle vara lugn. Man brukar gradera forsarna på en skala från 1 till 5, där 5 är vildast.

Kom fram till första forsen som man ser att vi klarade utan några som helst problem. Det var en fors av kategori 2, och alltså inte så strid. Sen blev det lite tuffare forsar, flotten före oss tappade en kvinna överbord. Men hon blev upplockad utan problem.

Efter det blev det riktigt tufft och vi paddlade som besatta för att komma på rätt sätt in i forsen.

På bilden ovan ser man att det garanterat blev ordentligt blött när vi kom in i nästa fors.

Sen fortsatte vi ner för forsen i hög fart och var totalt genomblöta innan vi kom till lugnare vatten igen. De 2 sista forsarna var kategori 5, och alltså riktigt strida. Man hade möjligheten att gå iland och passera forsarna till fots, men det var ingen som ville det.

Efter att ha passerat alla forsarna fick vi testa att hoppa i och flyta med strömmen till några höga klippor. Där fick den som ville testa att hoppa i från klipporna (med flytvästen på). Vi hoppade båda två från klippan. Ovan ser man Bettan på väg ner mot vattnet.

När alla ändå var ordentligt blöta lekte vi lite med flotten i forsen. Som man ser på bilden var några ovanför vattnet i alla fall. Vi blev hämtade med bil och skjusade tillbaka till ”kontoret”, där man kunde ta en varm dusch (om man ville). Det var riktigt skönt att ta av sig våtdräkten och neoprentofflorna som vi haft på i 4 timmar. Sen var det dags för en lätt middag (som också ingick), smakade jättebra.

Gav oss iväg mot Christchurch i något sämre väder än tidigare. Stannade till och knäppte kort på en inhägnad med 100-tals får. Annars har vi faktiskt inte sett så mycket får som vi trodde att vi skulle få se.

Var helt enkelt tvugna att ta kort på en av alla märkliga  bevattningsanordningar som stod överallt på åkrarna. Saken på hjul är flera hundra meter lång. Kom till slut fram till Christchurch och checkade in på Amber Park, en trevlig camping lite i utkanten av stan.

Dagens etapp var på drygt 22 mil.

2009-12-06

Precis som väderprognosen förutspådde började det regna redan på natten. Alldeles i närheten ligger Nya Zeeland’s enda slott, Larnach Castle. Åkte samma smala kurviga väg som vi tog till stranden igår, men svängde inte ner mot stranden.

Man såg Dunedin skymta i diset mellan några torra träd. Bestämde oss för att bara gå runt i trädgården på utsidan av slottet vilket kostade 10 NZD/person. (Ville man gå in i slottet fick man lägga till 15 NZD/person.) När vi parkerat bilen såg vi några buskar, precis vid parkeringen, som vi inte kände igen. En äldre dam stod på alla fyra i några rabatter i närheten och påtade, så vi gick dit för att fråga henne. Einar ville vara lite social först och frågade om hon hade trädgårdsarbete som heltidssyselsättning. Hon snörpte lite på munnen och sa ”I am the owner”. Försökte kallprata lite, men det gick inget vidare. Vi gick mot slottet och slottsträdgården och tittade istället, eftersom inträdet inkluderade en folder med namn på växterna i slottsträdgården.

Själva slottet var inte speciellt stort. Allting såg dock riktigt välskött ut och trädgården var riktigt prydlig.

Om man passerade slottet kom man till en utsiktspunkt, som inte kom till sin rätt en sån här dag.

Efter ett tag började molnen driva in över oss, så då gav vi upp. Både regn och dimma blev för mycket. Åkte vidare norrut mot Oamaru, men stannade först och köpte ny yoghurt.

Stannade till vid en strand och konstaterade att det var gott om plats en sån här dag. Efter ett tag kom vi fram till Moeraki. Stannade och gick ner till stranden för att titta på Moeraki Boulders.

Det var helt oväntat att se massor av nästan helt perfekta sfärer med en omkrets på flera meter ligga på stranden.

Några av dem hade ”gått sönder” så man kunde se att det inte var solida stenar. De består av gyttja, fint slamm och lera som cementerats med calcit.
Åt en fisksoppa på restaurangen i närheten innan vi åkte vidare. När vi satt oss i bilen igen regnade det en hel del. Ett ungt par med husbil parkerade bredvid oss. Tjejen hoppade ut ur bilen med en liten kamera i handen och sprang bort till borden som stod utanför restaurangen och tog kort. Sen åkte de iväg med en rivstart. Avståndet till Mouraki Boulders från den platsen var ca. 500 m och det ösregnade, tror inte att korten blev så bra.

Bestämde oss för att övernatta på Oamaru Top 10 holiday Park. Det var ju andra advent, så för att få lite julstämning pyntade vi med glitter och julgranskulor i husbilen. Fick tips om att man skulle kunna se pingviner även här. Åkte bort till stranden. Här var hela stranden avspärrad, man fick nöja sig med att stå 30 meter ovanför stranden och vänta. Efter ett tag såg Einar en pingvin komma upp ur vattnet långt borta. Folk blev jättetacksamma när vi pekade ut den.

Tog kort på pingvinen, men den var så långt borta så det var svårt att se den tydligt. Tror att det var samma sort som vi såg igår.

Det kom en kort regnskur och skapade en fin regnbåge.

Vägen tillbaka till campingen gick via en extremt brant backe, med flera korsande tvärgator.

På kvällen tände vi våra 2 adventsljus och hade lite mysigt. Notera den blåa ljusslingan i fram. Den köpte vi för strax under 100 kr, inklusive solceller och laddningsbara batterier.

Dagens etapp var på cirka 14 mil.

2009-12-05

Skapligt väder på morgonen, idag med. Har inte skrivit det tidigare, men varje morgon sen vi kom till Nya Zeeland har vi hört många märkliga fågelläten. Fyllde på färskvatten och tömde ut gråvatten innan vi åkte från campingen. När vi kom till Queenstown, i förgår, sa Bettan att det skule vara häftigt att testa tandem-skärmflygning hos G Force Paragliding. Vi funderade några minuter innan vi bestämde oss för att testa detta innan vi lämnade Queenstown. Åkte upp med kabinbanan och träffade Tim från England och Thomas från Danmark, som skulle flyga med oss. (Tim hade kommit till Nya Zeeland för 11 år sedan, och skulle bara ha stannat i 6 veckor.)

Ovan ser man Thomas rulla ut skärmen som han och Bettan skall flyga med. Sen var det bara på med hjälm, spänna fast sig i skärmen och dubbelkolla fastspänningen och sen vänta på vind.

Bettan och Thomas sprang ut för stupet först och kom iväg bra som man ser på bilden. Precis efter att kortet togs hamnade de i termik och försvann uppåt ur bild med en väldig fart.

Men de hade ändå full kontroll. Einar och Tim fick vänta lite på att det skulle komma en vindby, men kom iväg bra de också.

Ovan syns två till som hade koll på läget.

Uppvindarna gjorde att man kom högt ovanför berget. Ovan är ett av korten Einar tog ifrån luften. Vet inte hur länge vi var uppe i luften, men det var riktigt häftigt i alla fall.

Bettan och Thomas är på väg att landa. Vi tackade för en härlig upplevelse och gav oss iväg mot Dunedin. Gjorde ett snabbt stopp vid en livsmedelsbutik och fyllde kylskåpet. Passade på att tanka också, otroligt billig diesel jämfört med i Sverige. Kostade ca 1,2 NZD (ungefär 5 kr 50 öre).

Landskapet vi åkte genom var ganska kargt. Stannade till vid en liten sjö och fikade.

Efter några timmars körning var vi nere på lägre höjd och det var mycket mera grönska.

Stannade till i ett av alla småsamhällen och tog ett kort på huvudgatan (såg i princip likadant ut i varje samhälle). När vi ändå stod still passade vi på att räta till dynor m.m. som åkt runt då vi åkt nedåt på serpentinvägar. Då fick vi lära oss några saker:

• om det hörs en hög duns i bakre delen av bilen när man kör i en skarp kurva ska man stanna och undersöka.
• om man inte reglar kylskåpsdörren ordentligt kan den gå upp.
• 1 kg fruktyoughurt uthällt på ett husbilsgolv är väldigt mycket (och kladdigt).

När vi torkat upp geggan, och gjort rent, åkte vi vidare. Valde att åka ”Southern Scenic Route” och fick se ett vackert landskap.

Till slut var vi framme vid Dunedins stadsgräns, havet syns lite till vänster om mitten i bakgrunden.

Gick ner till stilla havet och tittade. Precis efter att kortet tagits svepte en stor våg in och dränkte in Einar’s skor. Åkte vidare och kom till slut fram till Portobello Village Tourist Park. Det skulle gå att se pingviner på 2 ställen: en kommersiell variant och en gratis variant nere på en strand en bit bort. Innan vi ställde upp oss för natten tog vi oss bort till (gratis) stranden på smala kurviga vägar med fin utsikt. För att komma ner till stranden fick man gå väldigt långt nerför i djup finkornig sand.

Såg några slöa sjölejon i strandkanten.

Ett par damer var snälla och pekade ut några pingviner som hade ett bo vid klipporna. Man fick inte gå närmare än 200 meter. Fick använda zoom’en på kameran. Lite svårt att se vilken sorts pingvin det var, men vågade inte gå närmare. Tror att det var ”yellow eyed penguin”, vet inte vad den heter på svenska.
Precis när vi skulle gå kom en japansk turist med ett gigantiskt teleobjektiv. Han plåtade sjölejonen på 3-4 meters avstånd, vi hade inte vågat gå närmare än 15 meter. Pekade ut pingvinerna och sa att han absolut inte fick gå närmare dem, han nickade andäktigt. Det var otroligt jobbigt att gå uppför branterna med djup sand, många fick stanna till och hämta andan (inte vi).

Tog ett kort på stranden då vi kom upp.

Åkte tillbaka till campingen på samma smala kurviga vägar. Tog ett kort då molnen började blåsa in över landskapet. När vi kom fram till campingen åt vi en sen middag och tittade på kort. Var tvugna att börja rensa i datorn eftersom det blivit många Nya Zeeland bilder.

Dagens etapp var på drygt 30 mil.

2009-12-04

Även idag var himlen alldeles klarblå när vi vaknade. Igår bestämde vi att det var Milford Sound som var vårt nästa mål. Ingen av oss ville skumpa i en buss i flera timmar och köra husbilen dit kändes inte heller lockande. Så vi hade bokat flyg med realJOURNEYS till Milford Sound och sen en båtutflykt på fjorden. Blev hämtade med taxi strax efter 9 på morgonen, och skjutsade till flygfältet i Frankton. Det var ett litet 2-motorigt plan med plats för 8 passagerare och en co-pilot.
Flygningen tog drygt 30 minuter och vi fick massor med information om vad vi såg av en trevlig och mycket pratglad pilot.

Tog ett kort precis när vi startat.

Bilden ovanför visar platsen för Isengard i Sagan om Ringen trilogin, tornet i flmerna var datorgenererat.

Flög vidare över Nya Zeeland’s södra alper som är snötäckta året runt.

Såg några kajaker då vi flög in över fjorden. Det tog bara ett par minuter med buss från flygplatsen till hamnen. Vi hade gott om plats på båten vi åkte ut på fjorden med. Var inte mer än 20 passagerare på båten, men det fanns säkert plats för minst 50.

Vattnet i fjorden såg nästan grönt ut när solen låg på. Lady Bowens Falls sågs på styrbords sida direkt när man kom ut ur hamnen. Kaptenen berättade att det var 200 meter djupt där vi åkte och att djupaste stället var 350 meter.

Pratade en hel del med ett par från Philadelphia (USA), som tog kort på oss.

På en del ställen rann det ridåer med vatten utefter hela bergssidan.

Efter ett tag såg vi några söta små tofspingviner, i mitten av bilden, trava runt på stranden. Vi åkte genom hela fjorden ut till Tasmanska havet, innan båten vände tillbaka mot Milford Sound.

Såg några sälar som låg och dåsade på klipporna.

Tog ett kort på Bettan efter att båten stannat vid ett observatorium och släppt av några av passagerarna. Efter avslutad båtresa var det dags att flyga tillbaka, för att vi skulle få se så mycket som möjligt åkte vi en annan väg.

På bilden ser man Sutherland falls, som med sina 580 meter är det högsta vattenfallet på Nya Zeeland.

Ovan ses en del av vägen vi hade fått åka på om vi valt att åka bil eller buss till Milford Sound.

Walter Peak High Country Farm på bilden ovan tillhör en av de familjer som först bosatte sig utefter Lake Wakatipu. Numera är den en populär besöksort för de som vill uppleva höglandsjordbruk. Vi fick landa på gräsmattan istället för landningsbanan, men det märktes ingen större skillnad.

Tog kort på vår pilot framför planet vi flög med.

På väg mot taxin såg vi en helikopter lyfta med några som antagligen skulle ut på en häftig moutainbike tur. När vi kom tillbaka till campingen var det ordentligt varm ute. Vi åt lunch och slöade lite.
Tog en tur upp med linbanan, som ligger alldeles bredvid campingen. Var kanske lite bortkastat, eftersom vi sett så otroligt mycket vackra vyer idag så knäppte vi bara pliktskyldigast några kort.

Lite nedanför mitten, till vänster, syns i alla fall vår camping. Åkte ner och gick runt lite på stan innan vi gick in på en av alla restauranger som fanns att välja på. Det blev indisk mat som var perfekt kryddad för oss båda. Mätta och belåtna gick vi tillbaka till campingen. Passerade massor av affisher med förslag på aktiviteter. Även om man bara vill prova en bråkdel av allt som man kan göra här skulle det behövas månader och en väldigt fet plånbok. Vi var i alla fall otroligt nöjda med den här dagen.

2009-12-03

Idag var himlen alldeles klarblå när vi vaknade och fortsatte vara det hela dan.

Så här såg det ut på campingen idag, vi tog in handduken som hänger på backspegeln innan vi gav oss iväg (fast vi höll på att glömma den). Åkte ner till en liten affär i samhället och köpte lite småsaker som började ta slut. Fortsatte sen resan söderut mot Queenstown, med många stopp för att fotografera och titta på vackra vyer.

Stannade till vid en liten rastplats samtidigt som en annan bil. En dam erbjöd sig att ta kort på oss båda. Man ser på bilden att vädret definitivt var roligare idag.

Einar lyckades hitta ett nytt vattenfall att ställa sig framför (Thunder Creek Falls).

Vi passerade flera ”picnic and camping areas”, enklare rastplatser med enbart toalett, där man kunde stanna över natten billigt. Ovan utsikten från en av dem, Cameron Flat. Vi kom åkande på vägen som syns lite till höger

Efter ytterliggare några mil kom vi fram till Lake Wanaka, där vi stannade och knäppte några kort. Kortet ovan är taget ”bakåt”, alltså mot det håll vi kom ifrån.

Landskapet framför oss påminde lite om den norsk/svenska fjällvärlden, färgen på vattnet och växtligheten utefter sjön är dock annorlunda.

När vi kom fram till samhället Wanaka valde vi att åka genom passet ”the Crown Range Summit”. Här var det verkligen ett annorlunda landskap. med kullar täckta av torra grästuvor.

Efter att ha åkt igenom passet stannade vi och tittade på utsikten över dalen där Arrowtown är närmaste ort. Sen var det nerförsbacke hur långt som helst.

Stannade en gång till och tog ett kort innan vi avverkade sista biten ner, som var i klass med Trollstigen i Norge.

Knäppte ett kort när vi kom ner, man kan se vägen skymta mitt i all grönska. En ganska stor husbil syns vid gröna pilen. Sista biten till Queenstown var inte speciellt spännande. Vi tog in på Queenstown Lakeview Holiday Park.

Åkte ner på stan och köpte en ny 12-Volts laddare till GPS’en eftersom den börjat glappa. Passade på att äta en tidig middag på en thailändsk restaurang. När vi kom tillbaka till campingen satte sig Bettan bakom husbilen och njöt av eftermiddagssolen.

Dagens etapp var på cirka 24 mil.

2009-12-02

Vaknade tidigt idag. Grått väder och 17,5 grader, men inget regn. När vi åkte från campingen hade temperaturen stigit till drygt 20 grader och solen tittade fram.

Vi åkte mot Franz Josef glaciären. Efter några mil skymtade man de snöklädda topparna bredvid glaciären. För att komma till glaciären fick man åka genom samhället Franz Josef. Sen var det bara att ta på sig bekväma skor och vandra mot glaciären.

Man gick på en stenig flodbädd. På vårarna är den full med vatten och det är inte ovanligt att stora stenar slits med av vattnet.

Det syntes på stenarna som låg där att det inte bara är vatten som åker med strömmen.

Einar, i mitten nere i bilden, stannade vid ett vattenfall som rann utefter bergssidan.

Större delen av glaciären var täckt av grus och den såg ganska skitig ut. Har förstorat upp några som klättrat upp på glaciären och, hängande i linor, höll på med att skotta grus. Vi förstod inte riktigt vad syftet var med den övningen.

Ovan ser man att glaciären har en lite blågrön färgton.

Den här fågeln landade precis bakom Bettan. Syns kanske inte på bilden, men den är mer än 30 cm från huvud till stjärt. Det är en kea, den enda papegojan som kan leva i alpina områden. Vi gick tillbaka utefter flodbädden och tog en väg genom skogen till en liten vattensamling.

Det satt tre japanska tjejer där, som gärna tog ett kort på oss.

Fortsatte stigen bortåt och kom till en lång hängbro (Bettan står i andra änden av bron). Följde stigarna en bit till innan vi tröttnade och tog oss tillbaka till bilen. Det var riktigt skönt att sätta sig ner och fika efter att ha gått runt i drygt 3 timmar. Åkte vidare söderut och passerade förbi Fox glaciären utan att stanna. Det hade börjat ösregna och vi tyckte att vi sett nog med glaciärer för idag.

När vi åkt några mil till skymtade vi flera andra bergstoppar.

Såg inte ett dugg lockande ut när man zoomade in dem. Åkte vidare i ösregn tills vi kom till Haast där vi stannade för natten på campingen Haast Lodge. Det var ingen mottagning vare sig på mobiltelefoner eller bredband, så hemsidan fick vara utan uppdatering. Märktes att vi var en bit upp, det var bara 11 grader varmt ute då vi gick till sängs.

Dagens etapp var på cirka 25 mil plus en rejäl vandring vid Franz Josef glaciären.

2009-12-01

Låg och lyssnade på regnet som trummade mot biltaket innan vi klev upp. Verkade som om vädret skulle bli en repris på gårdagen.
Det var lite rörigt i servicehuset, eftersom man höll på att bygga om.
Alla fick samsas i damernas avdelning, men det var bara glada miner trots trängseln. Åkte i alla fall i väg för att titta på en liten sälkoloni. Det var bara några kilometer bort, och GPS’en ledde oss dit direkt. Konstigt nog hade det slutat regna.

Utefter stigen mot sälkolonin såg vi några små ”weko ungar”.

En snäll fransman tog ett kort på oss.

Det var inte speciellt många sälar. Några stora feta hannar och ett antal honor och ungar. Runt 25 totalt. Ovan ses några av dem.
Passerade en stolpe med avståndspilar till olika större städer. Stockholm var inte med, men tror att vi är ungefär 20000 km hemifrån.

Pratade lite med en tysk dam, som var snäll och tog kort på oss framför havet. Tog oss tillbaka till bilen och fortsatte mot ”Pancake rocks”.

Nu började vi känna igen vädret från igår. Då vi åkte utefter havet var det bitvis rejält disigt.

Såg den här skylten utefter vägen, det skall visst finnas blåpingviner i området. Innan vi kom fram stannade vi till vid ”Truman Track”, en liten stig som går genom subtropisk skog ner till havet.

Det var rejält med grönska runt oss.

Växter fanns på alla nivåer i skogen. Kom ner till havet och gick lite på stranden som bestod av ganska grovkornigt, rundslipat, grus.

Ett litet vattenfall rann ner till stranden.

Tror att det var lågvatten. De svarta fläckarna, på stenarna till höger, i höjd med Einar’s huvud är musslor.

Det fanns stora håligheter i berget, som mejslats ut av havet.

När vi gick tillbaka till bilen stötte vi på flera stycken ”weko”, som inte var ett dugg rädda. Åkte vidare till ”pancake rocks”. De består av band av kalksten varvat med mjukare ”lersten”. Formationerna har uppkommit genom att regn, vind och vågor har slipat klipporna under tusentals år.

Om det är kraftig sjö sprutar det upp vattenkaskader ur håligheterna bakom Bettan.

Man kunde ändå höra hur det smällde och mullrade i alla håligheter när vågorna på bilden slog in.

Fortsatte sen ner mot Hokitika. Stannade till och tog ett kort på det annorlunda landskapet. Tog in på Hokitika Holiday Park, som är en liten enkel camping. Det var mycket ungdomar här. Hängde massor av linor/rep och våtdräkter på tork. Har ingen aning om vad man använde dessa till. Vi åt en delikat entrecôte till middag. Tittade sen på metservice, konstaterade att man förutspåde lite roligare väder ett tag i alla fall.

Dagens etapp var på knappt 14 mil.

2009-11-30

Den här dagen var extremt grå, nog den vädermässigt sämsta hitills. Det regnade rejält när vi vaknade. Låg och läste ett bra tag innan vi klev upp. Lyssnade på melodikrysset via webben och löste det ganska enkelt. Åkte sen mot Westport i dis och duggregn. Vädret var nog ungefär som hemma. Skillnaden var väl temperaturen (+17), grönskan och ljuset (dagsljus 14 timmar).

Utefter en kilometerlång strand hade folk lagt ned en del möda på att bilda hundratals ord/namn med stenar. Vägen mellan Nelson och Westport skall vara väldigt vacker, vi såg tyvärr inte mycket av detta.

Tog ett kort på diset/dimman då vi stannade för att fika.

Lite senare svängde vi på skoj upp mot en utsiktspunkt (50 meter från vägen), ”Spooners Range Lookout”, det var inte mycket man såg.

Åkte vidare i dimman. Så här såg det ut några timmar senare. Bitvis åkte vi inne i molnen, eller om det bara var dimma. Pratade med en kille på en bensimack, när vi stannade och tankade. Han tyckte det var bra att det äntligen kom regn, eftersom det var väldigt torrt i marken innan.

Tog ett kort på vägen när det lättat lite.

En del vyer fick i och för sig något mystiskt över sig. Men annars var det mest jobbigt med regnet/diset. Var till slut framme vid Westport Holiday Park & Motels. Checkade in och hittade en bra plats. Vi hade sett på väderprognosen att det nog skulle bli en dag till med lite sämre väder innan det lättade. Kändes inte som nåt stort problem, vi hade ju precis kommit till sydön.

Avslutade kvällen med att tända ett av våra (2) adventsljus och ta varsitt glas vin.

Dagens etapp var på cirka 21 mil.