Till Belek

Efter att ha resonerat lite om olika resmål för vår novemberresa blev det till slut Sueno golfclub i Belek. Vi hade varit där tidigare och gillat både hotellet och golfbanorna. Svårt att hitta ett golfresmål i november om man bara kan vara hemifrån 1 vecka.

Hittade en bild över hotellet och lite av banorna på nätet.

Flyget ner skulle gå först 18:45, så vi passade på att ta en promenad.

Kändes absolut som att det var en bra dag att åka iväg på. Det var 2 plusgrader och ösregn ute.

Taxin kom på den tid vi bestämt. Blev dock lite rörigt eftersom en av våra grannar berättade att det varit inbrott i flera garage. Var tvungna att kolla att inget saknades i vårt garage innan vi satte oss i taxin. Blev lite stök på vägen till Arlanda p.g.a. en trafikolycka som skapade långa köer. Efter incheckningen på Arlanda gick vi tillsammans med Gittan och Pelle till loungen , eftersom man får ett priority pass om man har Handelsbankens platinumkort.

Väl inne i planet bad vi Pelle att ta ett kort på oss. Själva flygningen gick bra, men vi satt ungefär i mitten och ”matvagnarna” kördes från ändarna vilket tyvärr gjorde att maten var slut då de kom fram till oss. Lyckades ändå köpa varsin liten smörgås (tur att vi ätit en del i loungen på Arlanda). Transfer till hotellet funkade jättebra och när vi checkat in på hotellet var det bara att gå och lägga sig.

Första rundan på Dunes

Blev en ganska sen frukost, där favoriten var omelett som tillagas medan man väntar. En av de saker vi sett fram emot. Hade starttid strax efter 12.

Pelle tog ett kort på oss innan vi gick till 1:a tee.

Fick skapliga utslag och vädret var riktigt fint, så rundan började bra.
Då vi hålat ut på hål 1 sa Pelle att han inte mådde bra. Vi blev naturligtvis oroliga, men han sa att det nog skulle bli bättre om han gick upp på rummet och vilade. Han sa att vi skulle spela vidare utan honom.

Då vi var på väg att håla ut på hål 3 fick vi via telefon reda på att en ambulans skulle hämta Pelle. Vi hade ingen aning om vad som hänt, men Gittan avbröt naturligtvis rundan och skyndade sig mot klubbhuset. Vi kände oss vilsna och oroliga, men bestämde oss ändå för att spela vidare. Vi skulle knappast få följa med i ambulansen och hade kommit överens med Gittan om att hon skulle höra av sig så fort hon visste hur det stod till med Pelle.

Efter ett tag hörde Gittan av sig och sa att de var på ett sjukhus i Antalya, cirka 4 mil från Belek, för att Pelle fått en hjärtinfarkt. Man kan inte påstå att nånting kändes bättre då vi hörde detta. Vi sa till henne att vi kunde åka till sjukhuset för att stötta henne, men det ville hon inte. Kände oss hjälplösa, men bestämde oss ändå för att fortsätta rundan istället för att gå tillbaka till hotellet. Fick gå igenom några bollar och kom ikapp ett svenskt par, Katarina och Peter, som vi sen spelade färdigt rundan med.

Då vi spelat färdigt ringde vi Gittan och fick höra att de försökt göra en ”ballongvidgning” av ett kranskärl på Pelle. Tyvärr hade detta inte lyckats, så man hade bestämt att de skulle göra en ”bypass-operation” nästa morgon. Vi erbjöd oss att komma till sjukhuset för att hålla henne sällskap, men hon tyckte att det inte behövdes.

Så vi satte oss i baren och småpratade innan vi gick upp på rummet. Den här gången hade vi inte utsikt mot golfbanan från balkongen, spelade mindre roll eftersom man sällan är på rummet dagtid.

Efter att vi ätit middag i restaurangen blev det ett kort mot golfbanan. Banan som vi spelat den här dagen kallas för ”dunes” och har gröna lampor runt hålen som vetter mot hotellet (lamporna speglade sig i vattenhindren). Den andra banan, ”pines”, har orange lampor. Pratade mycket om vad som hänt under dagen och kom fram till att vi i alla fall skulle försöka spela de golfrundor vi hade inbokade.

Första rundan på Pines

Var i kontakt med Gittan och fick reda på att operationen inte gjorts ännu. Åt en sen frukost, vi skulle ju spela på ”pines” med start 12:30.

Frukosten åt vi ute, med bra utsikt över delar av banan.

Fanns tid till att stå på drivingrange också. Vädret var minst lika fint som dagen innan.

Efter att ha stått på rangen ett tag var det bara att gå mot övningsgreen, så att alla klubbor skulle bli använda innan rundan.

När vi kom till startkuren var det lite förvirrat, eftersom vi var 8 spelare som hade exakt samma starttid. Dessutom hörde 6 av spelarna till ett grabbgäng från Sverige, som gärna ville spela som trebollar. Löste sig genom att vi väntade en stund och gick ut tillsamman med Inga och Erik från Tyskland. Blev ett kort på oss vid 1:a tee innan vi gav oss iväg.

Vi konstaterade ganska snabbt att Erik var den som hade bäst kontroll på sina golfslag. Han slog inte så långt, men hela tiden spikrakt mitt i banan.

Pines är en lite jobbigare bana med extremt ondulerade fairways, syns lite på bilden ovan. Var också långa transportsträckor mellan flera hål. Pratade en hel del med varandra om hur snabbt saker och ting kan förändras. Bestämde oss för att försöka njuta av att vi hade semester med fint väder och dessutom hade trevligt sällskap.

Efter avslutad runda såg vi på messenger att operationen varit lyckad, men att Pelle var nersövd och att Gittan skulle få vänta upp till 48 timmar innan hon fick se honom. Kändes mycket skönt att höra att operationen gått bra. Efter ett tag fick vi syn på en gammal bekant. Mannen på bilden ovan fanns vid banan redan 2014, då vi var ner första gången. Han putsade golfskor (mot betalning) och lockade kunder genom att gå runt mellan de som spelat färdigt och ropa ”shoe shoe” med gäll röst.

Satte oss ett tag på uterestaurangen precis intill banan och pratade med Peter och Katarina, som vi spelat med dagen innan. De hade spelat med Trine och Brian från Danmark. Visade sig att Trine jobbade på samma företag som Bettans syster.
Sen hörde Gittan av sig och berättade att hon skulle komma till hotellet och hämta lite kläder. Vi ville naturligtvis träffa henne och prata. Blev inte så mycket sagt, men det var i alla fall skönt att se henne.

Efter middagen fick vi testa en drink som var ny för oss. Lynchburg lemonade som bland annat innehåller Jack Daniels har fått sitt namn efter staden Lynchburg, där man destillerar Jack Daniels bourbon. För att det ska vara riktigt ska drinken serveras i lite ovanliga glas (som man turligt nog hade i baren).

Andra rundan på Pines

Tidig frukost eftersom vi hade starttid 08:39 på ”pines”. Hann bara provputta lite på övningsgreen innan vi gick upp till startkuren. Var förvirrat den här gången också, vi var 6 spelare som hade exakt samma starttid. Lustigt nog var det Katarina och Peter samt Trine och Brian. Löste sig genom att vi fick gå med Katarina och Peter medan Trine och Brian (som åkte golfbil) fick starta på hål 10.

Som man ser på bilden ovan var det inget fel på vädret den här dagen heller.

Einar lyckades slå ner en boll i en bunker så att den inte låg så bra. Han lyckades dock med att få upp den på green (på 1:a försöket).

Mot slutet av rundan var det faktiskt så att vi tyckte att det var alldeles för varmt. Men det kändes lite bättre då vi tänkte på vad det var för väder hemma i Sverige.

Efter avslutad runda blev det hamburgare och dryck i baren precis intill banan. Vi var alla både hungriga och törstiga så det gick snabbt att tömma både tallrikar och glas. Vi beställde in lite snacks som också slank ner utan problem. Har bara en bild från ”sittningen”, Katarina är precis på väg att ta lite snacks.

Efter att tag fick vi sällskap av Trine och Brian som såg lite bistra ut. Tror att de var minst lika hungriga och törstiga som vi varit. Vi blev alla kvar ganska länge på uterestaurangen. Sen hörde Gittan av sig och berättade att hon skulle komma till hotellet och sova kvar.

Efter dusch och klädbyte slöade vi lite på rummet. Tog ett kort mot övningsgreenen från balkongen. Gittan hörde av sig och vi gick bort till deras rum och hämtade henne innan vi gick ner till restaurangen för att äta middag. Gittan berättade att de lokala representanterna för Golfeen varit otroligt hjälpsamma. Dessutom hade hon fått mycket bra stöd och hjälp från SOS International, för att hantera situationen.

Kändes skönt att se Gittan koppla av med ett glas vin. Efter maten promenerade Gittan med oss till hotellet ”Sueno Deluxe”, som inte fanns då vi var i Belek 2015. Rent spontant tyckte vi att hotellet kändes lyxigt, men väldigt opersonligt. Vi gick till en av barerna för att få en drink. Fick vänta jättelänge på den och servitrisen som gav oss drinken bevärdigade oss inte ens med en blick då hon ställde ner glasen. Vi tyckte att vi fick bättre service i baren på vårt hotell så vi drack ur och tog shuttlebussen tillbaka till vårt hotell.

Utflykt till Antalya

Hade ingen golf inbokad, så det blev en ganska sen frukost. Hade bestämt att vi skulle åka in till Antalya tillsammans med Gittan.

Fick nöja oss med att sitta ute och titta mot banorna. Till vänster ser man green till hål 9 på pines. Till höger ser man en del av green till hål 18 på dunes.

Använde zoom för att kolla in startkuren vid dunes och såg att det var många spelare på väg ut.

Vi hade fått hjälp av Aziza, en trevlig ung kvinna på ”Guest Relations”, med att boka skjutsen in till Antalya till ett bra pris.
Vi blev hämtade exakt på det klockslag som sagts och åkte in till Antalya. Stannade först till vid sjukhuset och fick allihop gå in till Pelle, som fortfarande var nersövd.
En kvinna, Esther, som talade många språk gav oss information om hur det stod till med Pelle. Fick höra att det kunde ta tid innan han skulle kopplas loss från respiratorn. Hon hjälpte även till med att leta reda på ett hotell nära sjukhuset åt Gittan. Vi gick bort till hotellet för att inspektera det och Gittan tyckte att det kändes bra. Gick tillbaka till sjukhuset och hämtade hennes väskor. Sen kom vår skjuts och körde oss till gamla stan.

Promenerade runt lite innan vi satte oss på en restaurang och tog det lugnt.

Gick sen upp för en massa trappor för att få lite utsikt över hamnen, med alla turbåtar som var ombyggda för att se ut som piratskepp.

Promenerade runt bland alla småbutiker i basaren. Fanns massor av butiker som sålde kläder och väskor.

Var också möjligt att köpa kryddor på lösvikt.

Bettan nere i hamnen vid alla ”piratskeppen”.

Satte oss på en restaurang intill hamnen och beställde in något att äta. Bettan tog, inte helt otippat, bläckfisk. Einar valde ”mixed grill” som var lite annorlunda arrangerat.

Gittan tog också ”mixed grill”. Hennes telefon plingade till ganska ofta. Var många oroliga som satt hemma i Sverige och undrade hur läget var.

Vandrade runt lite till innan vi gick upp för att vänta på vår skjuts. En hel del som stod och metade. Fast fokus verkade vara på att stå och småprata. Enda fiskarna vi såg att man fick upp var i storlek som en lite spigg.

Bakom oss såg man hissen som man kunde ta ifall man inte ville, eller kunde, gå i alla trappor.

En av turbåtarna gled sakta in i hamnen medan vi stod och väntade.

Var alla nöjda med dagen då det var dags att hoppa in i bilen och åka tillbaka. Stannade först och släppte av Gittan innan vi åkte tillbaka till Belek. Blev ingen middag på hotellet, fast vi lyckades pressa ner några glasskulor. Sen satte vi oss i närheten av baren och pratade med Katarina och Peter. Blev inte så sent eftersom vi hade tidig golfrunda inbokad nästa dag.

Andra rundan på Dunes

Tidig frukost, med omelett förstås, eftersom vi hade golftid 09:39.

Vi var ändå ute i god tid, så startern hann med att ta kort på oss.

Hann ta kort på startern också innan det var dags för oss att gå till 1:a tee. Man hade lovat mycket regn, men enligt startern skulle det börja regna först klockan 15. Vi hoppades att han hade rätt och gick bort för att starta rundan.

Vi hade en treboll framför oss, men hade lämnat en rejäl lucka till dem innan vi slog ut. Gjorde att spelet flöt på riktigt bra.

Då vi var på väg mot hål 9 konstaterade vi att det poängmässigt såg väldigt bra ut för oss.

Tyvärr fick vi vänta rätt länge innan vi kunde slå ut på hål 10 och sen blev det väntan på varje hål. Då vi slog ut på hål 13 kom det några regndroppar. Innan vi kom fram till våra bollar vräkte regnet ner. Som tur var hade vi med oss våra regnkläder, men det var ändå lite svårare att spela. Mot slutet av rundan fick vi vänta jättelänge på trebollen framför oss.

Efter rundan gick vi upp på rummet med golfgrejorna och tog av oss regnkläderna. Sen gick vi ner till baren och beställde varsin hamburgare. När vi suttit ett tag kom Katarina och Peter. De hade gått ut tillsammans med Trine och Brian då det redan börjat regna. De klev av efter 9 hål eftersom de var rejält blöta. Trine och Brian fortsatte dock rundan.

Vi satt ganska länge i baren och testade lite olika drycker. Bestämde oss för att sitta kvar tills Trine och Brian hålade ut på 18:e hålet. Vi trotsade ösregnet och gick ut mot green och applåderade dem då de kom upp på green och hålade ut. Man kan lugnt säga att det var blöta, men de höll ändå humöret uppe. Satt kvar ett tag och pratade om allt möjligt.

Vi hade bestämt att vi skulle äta på Sueno Deluxe. Vi tog den lilla shuttlebussen dit, fast det tar nog bara 5-10 minuter att gå dit.

Hotellet var absolut jättestort och betydligt lyxigare än vårt hotell, fast vi tyckte fortfarande att det var lite ”kallt” och sterilt. Ovan är en bild från en del av buffén, som var mycket större än på vårt hotell.

Utefter kanterna var det flera ”stationer” med nylagad mat och kockar som hela tiden fyllde på med mat.

Vi hämtade mat och satte oss vid ett av borden. Var bullrigt och ganska mycket folk.

Efter maten gick vi ut och kollade in efterrättsdiskarna.

Då vi gick längst bort och hämtade lite glass såg vi att det fanns en lokal till där man kunde sitta och äta. Var dock lika bullrigt där, så vi gick tillbaka till vårt hotell.

Ny utflykt till Antalya

Hade fått hjälp av Aziza att boka skjuts in till Antalya, en gång till. Fast med lite senare avfärd från hotellet.

Regnet vräkte ner, så vi var glada över att vi inte hade någon golfrunda inbokad. Tog ett kort mot hål 9 på Dunes när vi såg att det faktiskt var några spelare ute på banan.

När vi kom till Antalya fick vi börja med att köpa varsitt paraply, eftersom regnet definitivt inte hade minskat. Hade stämt träff med Gittan vid hennes hotell och vi gick därifrån till sjukhuset. På väg dit märkte vi att turkiska bilförare inte bryr sig om fotgängare när vi blev rejält nerstänkta av en bil, som kom i hög fart genom en stor vattensamling. På sjukhuset var Pelle fortfarande nersövd, men var lite orolig då vi tittade till honom. Fick höra av Esther att det var svårt att säga när han skulle vara vaken.

Gittan hade promenerat runt lite i omgivningarna och kommit fram till att gamla stan låg på gångavstånd från hennes hotell. Så vi tog en promenad dit. Då vi kom till en av utsiktspunkterna kunde man se att det var liten risk att vi skulle missa böneutropen. Är ganska tätt mellan minareterna.

Gick in på en vinbar, med utsikt över hamnen.

Sen gick vi runt bland klädbutikerna i basaren.

Efter ett tag hade vi tröttnat på gamla stan och gick bort till en av de små barerna och beställde in en sen lunch. Mätta och belåtna gick vi till Gittan´s hotell, som syns på bilden. Vi ringde sen till vårt hotell och sa att vi ville åka tillbaka till Belek. Fick en tid när vi skulle bli hämtade och satte oss att vänta.

När vi kom tillbaka gick Einar ner till hotellets gym och körde ett pass. Sen blev det en lugn eftermiddag på hotellrummet innan vi gick ner och åt middag i hotellrestaurangen. Efter middagen gick vi bort till baren och satte oss.

Bartendern blandade ihop drinkar åt oss.

Bettan blev glad över att få en färgglad drink. Satt och pratade lite med Katarina. Peter mådde inte så bra, de misstänkte att han ätit något han inte tålde. Efter ett tag kände vi oss nöjda med dagen och gick upp på rummet

Hemresa från Belek

Kändes lite vemodigt att äta sista hotellfrukosten för den här gången. Vi var lättade över att Pernilla skulle åka ner med samma plan som vi kom hem med, så att Gittan inte skulle vara helt ensam med Pelle.

Einar ville gärna ha en bild över golfbanorna från högre höjd, så han hade frågat om det var möjligt att gå upp på taket och ta kort. Blev nobben direkt på det, men Aziza fixade i alla fall så att han fick gå in i ett rum på våning 4 och ta kort. Som man ser var vädret fint igen. Taurusbergen skymtade till höger i fjärran. Byggnaden som skymtar uppe till vänster hör till ”The Legends”, en stor temapark/köpcentrum/hotell som vi inte besökte.

När vi checkat ut från rummet satte vi oss i nedre baren, där man kunde få mat. Var en hel del stora fiskar som simmade omkring i vattenhindren.

Einar beställde in en hamburgare och Bettan tog pasta.

Katarina kom och gjorde oss sällskap. Peter hade fortfarande magproblem, och hade inte kunnat äta något.

Vi gick bort för att tacka Aziza för all hjälp. Tog ett kort på henne och Bettan innan vi gick bort till bussen som skulle köra oss till flygplatsen.

Hamnade i långa köer vid incheckningen och blev lite förvånade över hur rörigt det var att checka in. Medan vi stod där svimmade Peter i kön. Han reste sig upp men svimmade igen och det var flera som hjälpte honom, Einar var en av dem. Sen blev det lite stökigt vid incheckningen för att det var 3 köer till 2 incheckningsdiskar.

Till slut kom vi i alla fall ombord på planet och märkligt nog lyckades vi köpa mat bägge två (fast vi hade för säkerhets skull smörgåsar med oss).

Efter ett tag blev det lite panik när en kvinna fick andnöd och flygvärdinnorna undrade om det fanns en läkare ombord. Efter att kvinnan fått syrgas mådde hon bättre.

Kändes rätt skönt att komma fram till Arlanda där vår taxi väntade.

Om man ska summera resan så har den i stort varit ok. Naturligtvis har det som Pelle råkade ut för påverkat oss. Vi har ändå fått betydligt fler soltimmar bara under en enda dag än vad det varit under hela november hemma. Trevligt sällskap har vi också haft och fått spela golf på banor i riktigt bra skick.

Fick efteråt höra att Peter åkt till akuten då han kom hem och där konstaterade man att han förmodligen blivit matförgiftad av skaldjur. Man tog in honom och gav honom dropp, eftersom han förutom magproblemen även hade fått njursvikt.

Pelle blev kvar i Turkiet ända till den 20 november och var fortfarande inte vaken då han kom till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Först den 24:e november började han vara ordentligt kontaktbar. Den 29:e november klarade han av att äta själv och ta några steg, med stöd. Den 19:e december var han fortfarande kvar på sjukhuset, men då började man känna igen den ”gamla” Pelle. Möjligen att han var något mera dämpad, fast det kanske berodde på att han fortfarande var hes efter att ha haft respirator så lång tid..