Resan börjar

2009-11-18

Vi har pratat om resan med jämna mellanrum, ända sen vi bokade flygbiljetterna i mitten av juli. Nu är det äntligen dags. Tror att vi kommit ihåg mycket, men säkert glömt nåt. Har i alla fall fixat Internationella körkort, kopia på passen, foto på väskor med mått inskrivna. I handbaggaget har vi dator, kameror, öronproppar, nackuddar, ögonbindlar, böcker m.m.

Färdigpackade och resklara på bilden ovan. Sandra skjutsade oss till Arlanda i god tid. Vi fick vänta ca. 20 minuter innan det var vår tur att checka in. Gick igenom säkerhetskontrollen utan problem och satte oss att fika medan vi väntade.

Bettan slappnar av med en kopp kaffe. Resan ner till Frankfurt, i ett ganska trångt plan, gick bra. Vi anlände 15 minuter tidigt. Det blev en hel del promenerande för att komma till rätt terminal.

Bland annat gick vi genom den här långa tunneln. Tog ett par smörgåsar och lite dricka (var inte billigt), Sen gick vi bort till “vår” gate och checkade in. Det var lite folk på planet så vi skulle få ett 3-sits säte för oss själva i planet. Strax innan det var dags att gå ombord blev vi uppropade. Tog en stund att fatta, eftersom de ropade på tyska. Tydligen var något säte trasigt i vår rad, men vi fick 3 andra säten istället.

Einar sitter och dokumenterar, i väntan på att få gå ombord.

Som man ser på bilden gick det att sova på planet.

Mot Singapore

2009-11-19

Vi sov oväntat mycket på planet, lite tack vare att vi fick 3 säten att dela på. Försökte komma in i Singapores dygnsrytm, istället för att sova hela tiden.

Vi satt och läste när andra fortsatte sova.

Riktigt skönt att badda ansiktet med en fuktig ljummen handduk. Efter ca. 12,5 timmars flygning (från Frankfurt) var vi äntligen framme. Blev en del promenerande här också för att komma till rätt gate.

Bettan poserar framför några blomsterarrangemang (som verkade vara av plast), notera att H1N1 rutiner finns här också (skylten till höger). (På svenskt manér hade vi med oss handsprit, som vi använde efter varje toalettbesök.) För endast 8 Singaporedollar kunde man ta en dusch, det var riktigt skönt. En riktig njutning att ta av sig stödstrumporna också. (Vi bytte till rena kläder, som vi haft i handbaggaget.) Sen var det bara att gå omkring och ha tråkigt i ett antal timmar. Kunde snabbt konstatera att kronan inte är speciellt stark mot andra valutor, det var dyrt här.

Einar dokumenterar lite igen.

Mot Auckland

2009-11-20

Det var betydligt trängre på planet till Auckland, i princip alla säten var upptagna. Vi sov inte lika mycket på den här sträckan, men kände oss ändå oväntat pigga när vi kom fram. Vi kom fram till Auckland 11:30 (lokal tid), 20 minuter före utsatt tid.

Tog ett kort på flygplanet (genom terminalfönstret). Även passkontrollen gick riktigt snabbt att ta sig igenom. När vi kom ut i ankomsthallen såg vi ingen som verkade vara intresserad av att hämta just oss. Vi blev lite snopna, eftersom hyrbilsfirman sagt att de skulle hämta oss. Försökte få hjälp av en äldre man, som var frivillig flygplatsinformatör. Det slutade med att vi gick till en annan informationsdisk, som ringde upp Gateway Motorhomes De hade inte räknat med att vi skulle vara ute ur terminalen så tidigt. Vi gick ut och väntade. Det var runt 20 grader varmt ute, så det var rätt skönt att stå där. Efter en liten stund blev vi hämtade av Karen och Roger, som gav oss ett varmt mottagande. Blev skjutsade bort till stället där husbilen stod, och fick en kort genomgång av utrustningen. Det var en ganska liten husbil av äldre modell (2003) i bra skick. Den hade dusch med varmt och kallt vatten, mikrovågsugn, kylskåp, spis, toalett, gasolvärmare och faktiskt internetuppkoppling. Till slut gav vi oss iväg mot en stormarknad. Ovant med vänstertrafik, men det gick ändå ganska bra. Vi gick runt och handlade en hel del. Efter shoppandet började tröttheten komma smygande. Åkte bara bort till South Auckland Caravan Park för att övernatta där. Tog rätt lång tid att stuva undan kläder, mat, väskor m.m.

Sen satte Einar sig och uppdaterade hemsidan. Vi hade köpt några rejäla köttbitar, i affären, som Bettan gjorde iordning till middag. Vi sköljde ner dem med varsitt glas “Matua Valley”, ett vin från Nya Zeeland, gjort på Syrah druvor.

Som man ser på Bettan var första middagen i husbil, på Nya Zeeland, klart godkänd. Vi försökte läsa lite efter middagen, men man bara tappade boken hela tiden (slumrade till). Vi gjorde i ordning dubbelsängen och somnade nog innan huvudet hamnade på kudden.

Auckland till Coromandel

2009-11-21

Vaknade vid 8-tiden på morgonen. Åt frukost i lugn och ro. Bestämde oss för att åka till “Hot Water Beach” på halvön Coromandel. I början var det riktigt bra vägar, men ju längre från Auckland man kom desto sämre blev vägarna.

Hamnade bakom en utflyktsbuss, som svängde av vid en utsiktspunkt. Vi gjorde likadant, och tog kort. Sen åkte vi vidare till Cathedral Cove, som ligger utefter samma kustavsnitt som Hot Water Beach. Det var massor av bilar som parkerat i princip överallt utefter vägen, så vi fortsatte framåt för att vända. Men vi hade tur och hittade en ledig plats, reserverad för “camping cars”, precis där man gick ner mot havet.

Tog ett kort på kusten innan vi gick ner mot havet.

Fotografen blev också fotograferad.

Det växte massor av gigantiska ormbunkar, som nästan såg ut som palmer, överallt utefter stigarna. Vegetationen vid sidan av stigarna var i princip ogenomtränglig och påminde om en djungel (men tätare). Till slut, efter drygt 30 minuters promenerande, var vi nere vid stranden.

Den som har sett filmen “Prins Caspian” känner igen Cathedral Cove.
Det var genom att gå igenom den som “barnen” återvände till Narnia. På grund av rasrisk var delar av hålan avspärrad och man rekomenderades att inte stanna inne i den.

Stranden på andra sidan Cathedral Cove var riktigt fin och det var ganska lite folk på den.

Gick tillbaka genom Cathedral Cove och såg bland annat den här klippan som slipats av havet. Kändes lite märkligt att något kunde växa på den.

På vägen tillbaka gick vi ner till “Stingray Bay” och såg en helt öde sandstrand. Bland de stora stenarna fanns det en hel del skygga, och snabba, krabbor.

Kroppen på dem var ungefär lika stor som en handflata. Gick tillbaka till husbilen och tog en fika, innan vi åkte mot Hot Water Beach. Det var minst lika mycket bilar här, som vid Cathedral Cove. Vi hittade i alla fall snabbt en plats. Gick ner till stranden, och tyckte att det såg ganska märkligt ut.

Stranden var helt öde, bortsett från en stor folkmassa. Syns lite till vänster om mitten. Vi gick förstås också dit. Man kände med fötterna att sanden var riktigt varm på vissa ställen. Många hade med sig stora spadar som man grävde gropar i sanden med, och satte sig i.
Vi tyckte att det var väldigt ambitiöst att ha med sig en stor spade till stranden.

Huvudena som syns i vattnet tillhör surfare.

På vägen tillbaka gick vi förbi en kiosk/souvenirbutik och fick förklaringen till att folk hade spadar med sig. Tror att spadarna blev avskrivna väldigt fort och sen genererade en skaplig vinst. Vi åkte tillbaka någon kilometer och stannade på Hot Water Beach Holiday Park, som verkade ganska ny. Campingägaren tipsade oss om att det var lågvatten nu och att det var en bra idé att hyra en spade och gå ner till stranden.

Hyrde ingen spade utan tog en plats lite i utkanten där vi satte oss och slöade. Träden som syns till vänster är bambu, lite ovanlig syn för oss. Satt och läste några timmar innan det var dags för middag.
Vi var riktigt nöjda med vår första riktiga semesterdag på Nya Zeeland.

Coromandel till Waitomo

2009-11-22

Vaknade vid 8-tiden igen, verkar som om det är då vi skall vakna. Åt vår “traditionella” frukost med yoghurt & müsli, rostat bröd med ost och skinka.

Tog oss runt på campingen och tittade. Tog ett kort på Bettan bredvid ett citronträd. Efter lite funderande bestämde vi oss för att åka till Waitomo grottorna. Det var ganska mulet med låga moln i början av färden.

Stannade utefter vägen och tog ett kort. Vid lunchtid började vi bli hungriga och pratade om att stanna för att äta.

Tog varsin “hemgjord” kycklingburgare på ett litet fik i Te Aroha. Mätta och belåtna åkte vi vidare mot Waitomo Caves. Vägarna håller inte riktigt samma standard som i Sverige, så det tar lite tid att ta sig fram. I Waitomo tog vi in på Waitomo Top 10 Holiday Park innan vi gick mot grottorna. När vi kom till grottorna såg vi att det fanns olika “turer” att välja på. Vi ville förstås se den berömda grottan med alla lysmaskar, så den var ett måste. Vi fick dela upp det så att vi tog lysmaskgrottan först och Ruakuri grottan nästa dag. När vi väl kom fram till ingången såg vi skyltar om fotografering förbjuden. På GlowWorm.co.NZ kan man se bilder tagna i grottorna. Själva grottan var väldigt turistanpassad, med ståltrappor och plattbelaggda golv.
Höjdpunkten kom på slutet då vi gjorde en kort båttur genom delar av grottan och fick se alla lysmaskar. Det var kolmörkt och det enda som syntes var tusentals lysmaskar, det var som att titta upp på en stjärnhimmel.

Vi poserar utanför grottan.

På vägen tillbaka tog vi ett kort på campingen, vår lilla husbil står ungefär i mitten av bilden.

Som syns på bilden ovan, blev vädret ganska skapligt framåt kvällen.
När kortet togs var det inte många platser lediga.

Vi fick inspiration till middagsmaten av en av våra grannar. Han hade hämtat pizza.

Waitomo till Rotorua

2009-11-23

Vaknade före klockan, som stod på 07:30. Det var alldeles dimmigt ute.

Åt frukost i lugn och ro. När vi ätit frukost och duschat hade dimman lättat nästan helt. Checkade ut från campingen och åkte mot “grottcentret”.

Satte oss och slöade på parkeringen utanför. Vi blev hämtade med bil, och skjutsade till grottingången, av en jättetrevlig guide. Hon berättade om alla vedermödor man gått igenom för att kunna ha grottan öppen för visning. Det här var en rejäl grotta som hade de mest otroliga kalkstensformationer.

Svårt att visa på ett kort vilka otroliga formationer som skapats. Vi poserar framför några av dem.

Den veckade formationen till höger har uppståt för att det varit luftdrag i grottan då det kalkbemängda vattnet runnit neråt. På ett ställe såg vi en underjordisk ström, en bra bit nedanför oss. För runt 600 svenska kronor kunde man få låna en våtdräkt och få följa strömmen sittande i en uppblåst innerslang (model bilhjul).
Vi tyckte inte att det var värt 1200kr att få testa detta.

Det fanns lysmaskar även i denna grotta, men inte alls lika många.
Vår guide förklarade på ett väldigt bra sätt hur lysmaskarna kunde livnära sig. De sätter ut flera korta slemtrådar med giftdroppar på. Samtidigt lyser deras bakdel m.h.a. en kemisk reaktion. Små insekter som förirrat sig in i grottan ser ljuset och tar sig dit i tron att det är en väg ut i det fria. De fastnar sen på slemtråden och blir bedövade av giftet. Lysmasken halar in tråden som en metrev och äter upp bytet.

Med lite god vilja kan man på bilden se massor av slemtrådar och högst upp i mitten den lysande änden på lysmasken. Efter ungefär 2 timmar kom vi ut ur grottan och hade svårt att se i det starka solskenet.

Innan vi åkte vidare tog vi oss upp till en utsiktspunkt och knäppte kort. Nästa mål var Matamata, där man byggde upp “hobbiton” då man spelade in Sagan om Ringen trilogin. Trots att det gått 10 år skall det fortfarande finnas delar kvar. Det tog ett par timmar att åka dit. Man fick inte gå in på området på egen hand. Det är en stor gård som föder upp får, och det sprang massor med får överallt. Däremot kunde man få guidade turer med Hobbiton Tours. Så man fick åka minibuss till platsen för filminspelningarna med en guide. Det var i och för sig ganska bra, hon berättade massor av saker om filmerna som vi inte visste. Hon var också helt säker på att man snart kommer att börja spela in “Bilbo, en hobbits äventyr” där.

Tog ett kort från minibussen innan vi kom fram. De vita prickarna är får.

Så här såg det ut på inspelningsplatsen då vi var där.

Utsikt från “hobernas” hålor mot ängen med kalasträdet (som började se lite risigt ut). Det var på ängen som Bilbo hade sitt födelsedagskalas, i filmen. Vår guide berättade om hur man gått tillväga med olika delar av filmerna.

En del saker kan man göra med mycket enkla medel. På bilden ser Bettan mycket större ut än Einar.

Innan vi gav oss av fick vi en demonstration av hur man klipper ett får. Det tog definitivt inte lång tid. Det blev ganska rörigt då de, som avslutning, släppte in massor av lamm och ställde fram ett gäng nappflaskor. En del av besökarna blev lite förskräckta och backade undan, men Einar var en av dem som testade. Efter en kort visit i souvenirbutiken fortsatte vi mot Rotorua, som absolut måste besökas. På väg till Cosy Cottage International Holiday Park hittade vi en stor livsmedelsaffär som hade allt man kunde tänka sig i matväg. Efter lite handlande följde vi GPS’en till campingen. Vår TomTom funkade jättebra.

På vägen dit såg vi att det kom upp ånga ur flera av gatubrunnarna. Följande dag tänkte vi kolla in sevärdheterna i Rotorua, eventuellt tänkte vi stanna 2 nätter.

   

Rotorua

2009-11-24

Vaknade sent idag, 08:30. Tog det väldigt lugnt och åt frukost i makligt tempo.

Såg några fåglar som vi aldrig sett förut, precis vid husbilen. Enligt damen i receptionen var det “pukeko”. Hon sa också, “I don’t want them on my backyard”. Så det var ju bra att vi inte matade dem. (Enligt internet var det träskhönor.)

Vi fick vänta otroligt länge på att man skulle städa färdigt duscharna. Har nog aldrig sett nån ta sån otrolig tid på sig för att städa, men rent blev det. Gick runt på campingen medan vi väntade och såg att man hade en stor bubblande lerpöl, som var inhägnad.
Antagligen därifrån man tar värmen till poolerna med varmt mineralvatten som finns på campingen. Vi bestämde oss för att turista lite och leta sevärdheter.

Gick ner till stranden först och kunde konstatera att det bubblade i små pölar här också.

Tog oss vidare mot stan. Passerade flera ångande och bubblande platser.

Kom till ett maori-center i närheten, med den här utsmyckade samlingslokalen.

Det var ganska varmt så vi stannade till vid ett fik och tog en “ice-chocolate”, smakade bra i värmen.

Gick sen bort till sjön och såg flera svarta svanar som var lite ilskna. Tog kort på en av dem. Fortsatte sen på promenadvägar utefter sjön, som tog oss till fler bubblande stora och små pölar.

Stannade till vid “Camerons laughing gas pool”. Så här beskrevs den i Rotorua Morning Post, 1931: “en het pool som avger gaser som får den djupaste dysterhet att övergå i okontrollerbart skrattande”. Gaserna reagerade med varandra så att en förening som påminer om lustgas (dikväveoxid) bildades. Tydligen var det inte bara uppiggande, utan även riskfyllt eftersom en del svimmade i pölen.

Vid en liten vik var vattnet alldeles gråvitt och såg inte alls inbjudande ut. Einar började se röd ut i ansiktet av solen, fast han smort in sig med solskydd. Vi gick in i en souvenirbutik och köpte lite t-shirts och en hatt åt Einar.

Vårt mål med promenaden var Te Puia, som har flera geysrar på området. Till slut var vi framme, det var betydligt längre än vi trott. Det tog drygt 2 timmar att gå dit. Köpte “combo”biljetter som inkluderade en guidad tur och en maori dans/sånguppvisning. Tog lite kall dryck och några mackor medan vi väntade på att uppvisningen skulle börja. Det var enormt mycket folk som skulle se uppvisningen. Vi stod ganska långt fram.

Maorikvinnan på bilden kom ut och förklarade att publiken måste representeras av en “chief”. Annars följdes inte ritualerna korrekt. Hon frågade efter en frivillig och stirrade på Einar, som accepterade.
Chief Einar och hans stam skulle nu erbjudas en symbolisk gåva av en ganska agresiv krigare. Einar fick instruktioner av maorikvinnan, han skulle egentligen bara titta på krigaren utan att rygga tillbaka.

En ganska aggresiv och hotfull dans utfördes nu av krigaren med mycket spjutviftande mot Einar. Efter ett tag fick chief Einar gå fram och ta upp den symboliska gåvan (en kvist från en växt). Ytterliggare hotfulla åtbörder och sen var vi välkomna in. Alla fick ta av sig skorna, sen fick Chief Einar och hans fru gå in. Därefter resten av publiken. Det var en ganska omväxlande föreställning med mycket sång och dans.

Bollarna som sitter i snörena användes för att få fram ett ljud som symboliserade fåglars vingslag. Efter föreställningen var det guidad tur runt området. Vi fick mycket info om maori-kulturen. Dessutom såg vi en “skola” där man lärde sig tillverka traditionella träföremål.
En del saker kunde ta upp till 6 månader att färdigställa. Sen var det dags att se geysrarna. För inte så länge sedan fanns det 40 geysrar i Rotorua. På grund av alltför flitigt nyttjande av ångan/värmen som kommer upp ur marken är det bara 3 aktiva kvar.

Det var ändå rätt bra tryck i de som vi fick se. Passerade också några bubblande gyttjedammar. Fick också gå in och se den stora glasbur där man försökte få ett kiwi-par att föröka sig. Det var tydligen svårt att få kiwi’s i fångenskap att göra detta. Vi såg i alla fall en av fåglarna gå runt och picka i jorden. Man fick inte ta kort eller prata högt eftersom fåglarna är mycket känsliga. Avslutade med en rundvandring i en maori-by.

   

En snäll turist tog kort på oss vid ingången till byn. När det var dags att ta sig tillbaka kände vi att det promenerats tillräckligt för idag, så det blev buss. Inne i stan hittade vi ett litet mathak som hade färsk hoki. Den smakade otroligt bra, nersköljt med rätt sorts dryck… När vi kom till campingen kollade vi med google-maps och såg att vi gått drygt 10km för att komma till Te Puia. Avslutade dagen med att bada i poolen med varmt mineralrikt vatten. Det var riktigt skönt. Vi följde inte den blå färdvägen utan gick utefter vattnet på utsidan av golfbanan.

Rotorua till Whakapapa

2009-11-25

Uppe vid 8-tiden, och avfärd från campingen vid 09:30. Åkte söderut mot Taupo. Passerade massor av ställen med geotermisk aktivitet. Stannade till vid Huka Falls för att titta. Där finns det ett kraftverk som utnyttjar geotermisk energi för att producera ström.

Det syntes att det fanns värme i vattnet intill kraftverket.

Einar (längst till vänster i båten på bilden) passade på att ta en stilla båttur på floden i 45 knop med Hukafalls Jet. För att förstärka upplevelsen körde man otroligt nära strandkanten, så att båten var centimeter från pinnar, stenar och träd. Det fläktade riktigt skönt i värmen (blev bara varmare ute för varje dag).

Tog ett kort på nedre delen av fallen, från båten.

Sen åkte vi bort och tittade närmare på fallen, som mera var en strid fors.

Fortsatte sen mot Taupo. Från sjöns norra ände såg man den snötäckta vulkanen Mount Ruapehu (2797 m.ö.h).

Buskar med dessa gula blommor växte i enorma mängder utefter vägen.

När vi åkt några mil såg vi både Mount Ngauruhoe (2291 m.ö.h.), till vänster och Mount Ruapehu till höger. Vi tog oss till skidanläggningen en bra bit upp på Mount Ruapehu. Tyvär höll man på med underhåll av liften, så det skulle bli jobbigt att ta sig högst upp. Hade säkert orkat, men vi var lite trötta i fötterna efter allt promenerande igår.

Gick i alla fall upp en bra bit och tog ett kort mot Mount Ngauruhoe (som fortfarande var aktiv). Det syns inte på bilden, men 2 m bakom Einar är det ett lodrätt stup på ca. 50 m.

Åkte neråt igen men stannade för att Bettan skulle kunna posera framför Mount Ruapehu och de svarta ogästvänliga omgivningarna.

Tog också ett sista kort på Mount Ngauruhoe, man ser verkligen att det är en vulkan. Åkte sen ner till Whakapapa Holiday Park där vi stannade för att övernatta.

Whakapapa till Kai Iwi

2009-11-26

Vaknade 05:17 av att Einar’s telefon ringde. Det var om uppställning av vår husbilen inför vintern. Man hade missat att vi redan ställt in den. Somnade som tur var om direkt, så det spelade inte så stor roll. I fortsättningen sätter vi telefonerna på “flight mode” då det är läggdags. Nya Zeeland ligger ju 12 timmar före Sverige.

Några timmar senare var det dags för frukost. Efter frukosten gick vi upp och duschade och borstade tänder i servicehuset. Det var lite skillnad på stämningen här och de tidigare campingplatserna. På de andra ställena har det varit en ganska uppsluppen stämning och mycket barn. Här var det mycket fokuserade människor och få barn. Verkade nästan som om alla var ute på ett uppdrag. Klädseln var kängor och vildmarkskläder kompletterat med ryggsäckar.

Tog ett kort på det stora lyxhotellet, Bayview Chateau Tongarino, som färdigställdes 1929.

Toppen av Mount Ngauruhoe var täckt av moln. Einar står faktiskt på en 9-håls golfbana. Får väl se om det är enda golfbanan vi beträder. Vi åkte vidare mot Wanganu.

Passerade förbi Raukawa Falls.

Landskapet var vackert med små grönklädda berg på bägge sidor om oss.

Ovan syns de absolut vanligaste vägmärkena på Nya Zeeland, hittills.
Stannade och fikade utefter vägen.

På rastplatsen var det massor av tuppar och hönor. Vet inte om de rymt från någon gård.

Det blåste otroligt mycket från väster när vi åkte mot Egmont National Park. Mount Taranaki (eller Mount Egmont som den också kallas) syntes på långt håll. Åkte, på smala vindlande vägar genom massor av grönska, upp till ett “visitor center”.

Att ta sig upp till toppen bredvid Mount Egmont skulle ta ca. 5 timmar. Dessutom sa väderleksrapporten att det blåste ca. 80 km/h (~22 m/s) högre upp.

Vi nöjde oss med att gå genom skogen och titta på Dawson Falls.
Förutom 2 Nya Zeeländska skolklasser var det bara vi och 2 andra turister där.

När skolklasserna gått bad vi paret som var där att ta kort på oss.
Märkligt nog var de svenskar, också på väg mot sydön. Åkte sen tillbaka söderut mot havet. Åkte mot en camping i Patea.

Gick först ner och tog ett kort på ett ganska vildsint hav. Inte badläge. Campingen verkade helt öde. Ringde på en klocka vid receptionen, men ingen öppnade. Gav upp och åkte mot nästa camping, någon mil bort. Samma sak där också. Åkte någon mil till och där var det i alla fall bemannat. Tror vi var 3 ekipage på campingen. Den här campingen hade lite lägre standard, men ändå fanns allt man behövde. Alla campingar har tvättmaskiner, spisar och dessutom komplett köksutrustning att låna. Fyllde en tvättmaskin med tröjor och handukar.

Medan vi lagade mat pratade vi lite med en 2-barnsfamilj som också lagade mat. Mannen sa att han kom från norra Italien, men de pratade bara tyska och engelska med varandra. De hade rest runt överallt i världen, som nån sorts nomader, i 5 år. Helt fjärran från vårt sätt att leva. Mannen skulle försöka klara ett engelskprov. Gick det bra skulle de försöka flytta till Australien. Mamman försökte öva engelska med deras äldsta barn, en pojke i 10-års åldern. Var faktiskt inte ett dugg avundsjuk på dem, men vi har ju vant oss vid vårt sätt att leva. Hängde sen lite tvätt, som blåste torrt väldigt fort i den starka vinden.

Åt en delikat middag och försökte sen uppdatera hemsidan. Det gick inget vidare.Förmodligen ingen täckning, det är ju mobilt bredband som använder föregångaren till GSM. Finns säkert fler platser utan täckning. Vi satt sen och slöade tills det var läggdags.

Kai Iwi till Martinborough

2009-11-27

Vanliga morgonrutinerna klarades av utan problem.

Tog ett kort på Tasmanska Havet, som var mycket lugnare idag. Fyllde på färskvatten och tömde ut “gråvatten” innan vi lämnade campingen. Vi fortsatte söderut ner mot Martinborough i vindistriktet. Efter några mil tog Bettan över och körde för första gången. Efter drygt 2 timmars körning kände hon sig ganska mör och lämnade gärna över ratten. Det var helt jämngrått på himlen och såg nästan ut som om det skulle börja regna.

Men som vanligt växlade vädret otroligt fort och man började se lite blå himmel här och var. Vi svängde av från stora vägen vid Paremata och åkte på en serpentinväg mot Martinborough.

Väl inne i Martinborough såg vi flera fält med vinrankor (fast vi fick leta lite).

Druvorna var inte speciellt stora ännu. Gick till en butik som sålde vin från alla traktens vingårdar och köpte några flaskor. Åkte bort till Martinboroughs golfklubb och kollade läget. Hittade ingen i receptionen (som var stängd), men stötte på två förtjusande gamla damer som visste det mesta. Vi undrade om det möjligen skulle gå att spela imorgon (lördag). De trodde att det absolut skulle finnas plats.
Åkte iväg till Martinborough Village Camping bredvid ortens utomhuspool och checkade in. Lustigt nog var det ett stort fält med vinrankor mitt emot campingen. Campingen var jättefräsh och det var gott om plats. Eftersom det var matdags tog vi oss ner på stan och letade upp en restaurang.

Einar beställde in kyckling på en bädd av stekt pumpa (otroligt gott).

Bettan tog fisk på en bädd av couscous (också gott).
Vi sköljde ner maten med ett mycket gott Chardonay vin från en av ortens vingårdar. Mätta och belåtna tog vi en promenad genom byn och sen “hem” till husbilen och slöade. Var osäkra på om det skulle bli någon golf nästa dag. Einar flagade i pannan, trots solskydd och hatt.